Annie Ernaux

Annie Ernaux

Lillemor skriver om Annie Ernaux. Tidigare publicerad 4 juni 2021.

Under våren har jag läst tre böcker av den franska författaren Annie Ernaux. Jag fick upp ögonen för detta författarskap tack vare Norstedts utgivning av några av hennes böcker under 2020 och 2021, Min far & Kvinnan (tidigare utgivna som två separata böcker), Åren och En flickas memoarer. I Min far & Kvinnan berättar Ernaux osentimentalt men ändå drabbande, på ett förhållandevis enkelt språk, om sina föräldrar och den egna uppväxten i ett litet normandiskt samhälle där föräldrarna drev en kombinerad café och speceributik.

Min far (på franska La place, Platsen) får vi lära känna Ernaux outbildade och hårt arbetande far. En man vars liv är färgat av den skam som en barndom präglad av fattigdom och utsatthet gett upphov till. Ernaux påbörjade berättelsen som en roman men kom fram till att det var en omöjlig väg att går. ”…jag har inte rätt att sätta det konstnärliga i främsta rummet och inte heller försöka göra något ’spännande’ eller ’gripande’. Jag skall samla ihop min fars ord, gester, vad han tyckte om, de viktigaste händelserna i hans liv, alla de objektiva tecken på ett liv som jag också har delat”. Fadern dör 67 år gammal, en kort tid innan han hade tänkt dra sig tillbaka från arbetslivet.


Kvinnan (på franska Une femme, En kvinna) gör Ernaux ett liknande försök att fånga den ”riktiga” modern/kvinnan, hennes liv oberoende av dottern, efter det att modern gått bort. Här finns samma enkla språk som i Fadern, men boken är samtidigt ett starkt kvinnoporträtt. Ernaux skriver: ”Detta är inte en biografi och naturligtvis inte heller en roman, kanske något mitt emellan litteratur, sociologi och historia.” Och de avslutande orden kan nog många som förlorat båda sin föräldrar skriva under på: ”Jag kommer inte längre att höra hennes röst. Det var hon och hennes ord, hennes händer, hennes sätt att skratta och gå, som förenade den kvinna som är jag med det barn jag en gång var. Jag har förlorat det sista bandet med den värld jag kom ifrån.

Dessa två texter om författarens föräldrar ger en förhistoria till den tid som beskrivs i Åren (som jag ännu inte läst), en berättelse om tiden mellan 1941 till 2006, från författaren Annie Ernaux uppväxt, via katolsk privatskola, till tiden som lärare i litteratur i Paris, förortslivet, de två sönerna och slutligen skilsmässan. Hennes stil beskrivs som ”subjektiv och opersonlig, privat och allmän, och en ny genre – den kollektiva självbiografin – för att på så sätt fånga tidens gång.

Annie Ernaux fortsätter att ge ut en lång rad böcker efter debuten La place från 1983. Men först många år senare vågar hon närma sig den händelse som ska visa sig ha präglat hela hennes liv, men där skammen över det som skedde obönhörligen har hindrat henne från att sätta ord på det som skedde. Hon försöker flera gånger skriva om ”flickan från 1958” men kommer aldrig längre än några meningar. Men till slut, 55 år senare, kapitulerar hon och skapar utifrån minnen som hon låter flöda fritt den alldeles fantastiska texten En flickas memoarer. Tyngdpunkten ligger på en enskild händelse, den unga Annies första sexuella erfarenheter på den koloni hon arbetar sommaren det år hon fyller 18 år. Men En flickas memoarer är en mycket rikare text än så, som handlar om mycket mer än den enskilda händelse som, i skuggan av Metoo, inte kan beskriva som något annat än ett övergrepp.

En flickas memoarer når Ernaux en helt annan språklig nivå än i Fadern och Kvinnan. Den är inte lika lättläst som hennes två första böcker. Här finns också en helt annan komplexitet som känns väldigt fransk. Så givande att läsa och perfekt för en bokcirkel!

Lillemor Åkerman

 

Språk