Detta var den verkliga folkräkningen. Det var så här landets verkliga historia skrevs, den som utgjordes av de straffades berättelser. 

Citatet ovan kommer ganska sent i Sasja Filipenkos bok Röda korset och fångar bokens andemening, på vilket sätt återkommer jag till. Filipenko är född i Minsk i Belarus 1984 men har studerat och arbetat i Ryssland. Han skriver på ryska och belarusiska och har tills nu publicerat sex romaner. Alla har sin utgångspunkt i historiska eller samtida livsöden som baseras på författarens egen forskning i arkiv. Filipenko är kritisk till regimen i Belarus vilket bidragit till att han inte har kunnat ge ut sina böcker där. På senare tid har hans situation förvärrats. Han har hotats med över tjugo års fängelse och lever numera i exil i Tyskland. 

Röda korset utspelar sig 2001. Fotbollsdomaren Alexandr har helt nyligen flyttat från Ryssland till Minsk där hans mamma och hennes nya man bor. Alexandr har i bokens inledning precis köpt en lägenhet där han ska bo tillsammans med sin lilla dotter efter att hans fru och dotterns mamma gått bort under tragiska omständigheter. I lägenheten bredvid Alexandr bor en nittioettårig kvinna som han till en början mycket motvilligt blir bekant med. Kvinnan heter Tatiana Aleksejevna och är ganska förvirrad på grund av demenssjukdom och Alexandr har dessutom allt för många personliga bekymmer för att vilja involverade sig med en ”snurrig kärring”. Han låter sig dock övertalas, för han inser att Tatjana har en historia att berätta, väl värd att lyssna till och hon är angelägen om att få dela med sig av den innan minnet sviker. Tatjanas historia är en historia om skräck, ”om hur skräcken är i stånd att förändra en människas liv, när den en gång fått henne i sitt våld.” 

Tatjana har ett långt och hårt liv bakom sig. Hon föddes 1910 i London och växte upp med en mestadels frånvarande far, Aleksej Belyl, och två barnflickor. 1920 bestämmer sig fadern för att flytta till Ryssland, han står på de rödas sida och är övertygad om att det är det revolutionära Ryssland som är framtiden och den definitiva platsen för en ny, bättre mänsklighet. Tatjana får arbete på NKID, Folkkommissariatet för utrikes ärende och gifter sig så småningom med sin älskade Losjsa och de får en dotter tillsammans. Genom sitt arbete får Tatjana, när andra världskriget bryter ut, en inblick i bland annat Röda Korsets ihärdiga försök att få till stånd utväxlingar mellan sovjetiska krigsfångar i väst och andra länders krigsfångar i Sovjetunionen, något som lika ihärdigt avvisas från sovjetiskt håll. Sovjet vill över huvud taget inte ha med Hitler att göra och deras analys är att om en sovjetisk soldat låtit sig tillfångatas är det att likställa med landsförräderi och han kan därmed inte förvänta sig någon hjälp från hemlandet. Berättelsen skruvas åt rejält när det uppdagas att även Losjsa har tillfångatagits. Tatjana blir livrädd för att detta ska uppdagas, då att vara gift med en landsförrädare per automatik gör även hustrun till en förrädare.

Utan att avslöja allt för mycket lyckas Tatjana inte hålla det hemligt, vilket kommer att drabba både henne och dottern mycket hårt. Det är denna ”de straffades berättelse” som Alexandr och vi läsare får ta del av. Det är en grym berättelse med ett ofattbart lidande som Filipenko gestaltar på ett gripande sätt genom sin fiktiva berättelse, där autentiska dokument från olika arkiv ibland ger en känsla av dokumentärroman. Kanske att Filipenkos berättelse hade klarat sig lika bra utan Alexandr som mottagare för Tatjanas berättelse. Stundtals blir det lite rörigt med samtal från olika tidsepoker i ett och samma avsnitt, men det finns samtidigt en poäng med att Alexandre och Tatjana kan spegla sig i varandras öden. 

I denna berättelse finns bara förlorare. Det är omöjligt att inte dra paralleller till dagens Ryssland där Putins mål tycks vara att skapa en nation som på många punkter liknar det gamla Sovjet, med makten koncentrerad till en person, med en egen ideologi och helt isolerat från omvärlden och där Putin är villig att gå över ett oräkneligt antal lik för att nå målet. Så sent som tisdagen den 24 maj kunde man i GP läsa att Kreml var oroad över den ryska soldat som i Ukraina dömts till livstids fängelse för krigsbrott, men talespersonen Dmitrij Peskov noterade dock att Ryssland ”inte hade kapacitet att skydda sina intressen personligen”. Ett uttalande jag tolkar som att Ryssland återigen lämnar tillfångatagna soldaterna åt sitt öde. Filipenkos bok blir en liten, liten pusselbit i mitt försök att förstå vad det är som händer i Ukraina och Ryssland. 

I bokens slut möter Alexandr en ny kärlek, Lera. Hennes devis är att man inte får börja ett nytt liv om man glömt sitt gamla. På det svarar Alexandr: ”Nej, det får man inte. Men det är det enda som är möjligt.” Jag kan förstå att Alexandr vill glömma sin egen traumatiska bakgrund, samtidigt blir Filipenkos Röda korset beviset på att det måste vara precis tvärtom, vi får aldrig glömma vår historia. 

Lillemor Åkerman 

Röda Korset 
Sasja Filipenko 
Översättning: Mikael Nydahl 
Ersatz, 2021 
231 s.