I den här samlingen är det skogarna, stugorna och torpen som står i centrum. Även om det blandas upp med kafébesök i Göteborg är det småstaden och landsbygden som får ta störst plats och leva ut. Inte någon främmande plats för Erik Andersson att röra sig i som i sin tidigare bok Hem: Resor i Västergötland fokuserade på socknar vars namn på något sätt innehöll ordet hem. 

Det är mysigt och hemtrevligt i Anderssons berättelser. Det är kaffe som puttrar och gardiner i fönstret. Han har ett sätt att skriva som gör att man känner sig hemma, han plockar upp små detaljer som ger en känsla av trygghet. Men plötsligt skruvas det till med en något absurd humor som gör att man frustar till i något som liknar skratt. Humorn dyker liksom på och han twistar till historierna så att man inte kan förutse vad som kommer ske i en annars lågmäld berättelse.  

Har man växt upp på landet kan man känna igen mentaliteten i flera av karaktärerna. I Grannen där grannen vet att på landet hjälper alla varandra men har ett annat sätt att visa sin tacksamhet på eller i Groggen där storstadsföraktet lyser igenom och Andersson träffar mitt i prick med att beskriva just den känslan. 

Båten hade han sålt till några göteborgare som flyttat till stan. De visste ingenting om någonting. De fick betala bra, och skulle få fortsätta att betala, tänkte han belåtet. 

Andersson behöver inte använda särskilt många ord men fyller de han använder till brädden utan att krångla till det. Han anpassar också språket till den tid berättelserna utspelar sig i utan att det känns konstlat. Novellerna rör sig i en samtid, dåtid och ibland i en fantasitid. Det är nästan så att man undrar om de alla utspelar sig på samma plats, kanske kring samma stuga, fast i olika skeden? 

Andersson har också en förmåga att göra det alldagliga spännande. Människorna som rör sig i berättelserna är verkligen inget utöver det vanliga. Det är en ensam mans tankar, en kvinnas stretande, ett par ungdomars nyfikenhet eller en liten familjs vardag. Vissa lider men de gnetar på, klagar men lever det liv som de fått.  

Jag vet inte om jag egentligen drömde om att få det bättre, men det är klart att jag var utless på det här livet. Jag tänkte att om vi kom upp oss litet så var det väl någon annan som åkte ner i det här hålet, och det ville jag inte, det var lika bra att vi som var vana vid det här höll i, för vi klarade oss, nätt och jämnt förstås, men det gick. 

Det är en oansenlig bok, tunn och liten i formatet, om vanliga människor som inte gör något särskilt. Låter det tråkigt? Hade det inte varit för Anderssons tonalitet och humor så hade den nog inte varit särskilt mycket för världen. Men novellerna är även fyllda av medkänsla, klokskap, vackra omgivningar och som sagt, det där oväntade. Boken är som ett ombonat hem där vad som helst kan hoppa fram när man öppnar skåpsluckorna. 

Utan att tänka drog jag på nytt och tog i med allt vad jag hade. Plötsligt for dörren upp utan att göra motstånd, och medan jag vacklade bakåt tittade jag in i skrubben. Där stod en liten grå gubbe. Han hade långt grått skägg och en grön luva. Ögonen lyste ilsket. Han tog några snabba steg framåt och drämde till mig med full kraft mitt på näsan. Sedan blev allt svart.  

Rebecka Horn

Har du försökt stänga av och slå på igen 
Erik Andersson 
Norstedts förlag, 2022 
Noveller, 160 s.