För flera år sedan läste jag Edens lustgård av Ernest Hemingway. Boken berörde mig och det var främst den sensuella och suggestiva stämningen som jag mindes. Nu, ungefär tjugo år senare, bestämmer jag mig för att läsa om den. Vad passar då bättre än att packa ner pocketboken i resväskan och ta den med på resan till Kuba. I Havanna (speciellt på barerna) påminns man om vad Hemingway betytt för Kuba, även om han naturligtvis inte är lika synlig som Fidel Castro och Che Guevara. 

Ernest Hemingway började skriva Edens lustgård 1946 och när han dog 1961 var romanen inte helt klar, utan den gavs ut postumt först 1986. I svensk översättning kom den 1988. Det är märkligt att han skrev på boken i femton år och ändå inte blev färdig med den och att det sedan dröjde tjugofem år innan romanen släpptes. Mellan 1946 och 1961 gavs andra böcker av Hemingway ut, en av dem var Den gamle och havet. Det känns som om Edens lustgård till stor del speglar författarens eget liv och det kanske inte passar den bild vi har av Hemingway som den riktige karlakarlen.  

Boken utspelar sig under fem månader, när det unga, amerikanska paret David Bourne och hans hustru Catherine, som David kärleksfullt kallar för ”Devil”, är på smekmånad i södra Frankrike och i Spanien. Det är 20-tal, kriget är över och livet leker för de unga tu. Soliga dagar och varma nätter tillbringar de på hotellet, i barer och naturligtvis på stranden. De älskar, äter, dricker, solar, badar och älskar igen. Pengar har de så det räcker och problem lyser med sin frånvaro. Trots detta infinner sig en känsla om att något kommer att hända. 

David är författare och har fått fina recensioner för sin andra utgivna roman. Nu när han är på smekmånad vill han inte tänka på skrivandet, men Catherine tycker att han kan börja med en ny roman. Hon klarar sig själv och kan göra egna utflykter. Det visar sig dock att hon är svartsjuk på hans skrivande. 

En dag berättar Catherine att hon har en överraskning åt honom. Hon vill inte säga vad det är, men ”det är väldigt enkelt men det är väldigt komplicerat … Du kanske gillar det och det kan hända att du avskyr det.” Dagen efter tar Catherine cykeln till grannstaden för att ordna med överraskningen. När hon kommer tillbaka visar hon vad hon har gjort. Håret är så kortklippt att öronen syns. Hon ber om en kyss och hon vill att han ska känna på hennes hår. ”Där ser du, sa hon. Det här var överraskningen. Jag är flicka. Men nu är jag pojke också och jag kan göra vad som helst och vad som helst och vad som helst.” Catherine vill att de ska strunta i samhällets regler och i stället göra det de har lust med. ”Dumma människor kommer att tycka att vi är konstiga. Men vi måste vara stolta. Jag älskar att vara stolt”. Från den dagen börjar ett könsöverskridande spel med Catherine vid rodret. Hon vill ofta vara pojken, ibland får David vara flicka eller är de två av samma kön i sängen. David är med, trots en viss motvilja. När de ska besöka Prado-museet i Madrid säger Catherine: ”Jag har en underbar överraskning som jag tänker ge mig själv i morgon. Jag ska gå till Prado på förmiddagen och se alla målningarna som pojke.” ”Jag ger upp”, kontrar David. 

Catherine vill släppa könsidentiteten. Hon och David klipper sig i likadana frisyrer, färgar håret och tävlar om vem som är mest solbränd. De går klädda i fiskarskjortor och shorts, vilket inte var vanligt att kvinnor bar på den tiden. 

En dag kommer Catherine till hotellet tillsammans med Marita, en vacker fransyska. Catherine insisterar på att Marita ska stanna hos dem och att de ska ha öppna relationer. Marita är ”tjej och kvinna på samma gång, men samtidigt är hon den enda av dem som är ’kvinna på riktigt’”, enligt Catherine. Det hela leder till ett triangeldrama som snart urartar.  

Handlingen minns jag inte mycket av när jag läste om boken, det är främst dialogerna som får mig att drivas framåt i berättelsen. Stämningen är ljuvlig och ger en läsupplevelse för alla sinnen. Kärleken och friheten att kunna resa runt utan bekymmer, Atlantens brus och stränder, mimosan som blommar (på Franska rivieran symboliserar den vårens ankomst), ett glas Absint på uteserveringen (den mytomspunna ”gröna drycken” som var populär hos konstnärer och intellektuella i slutet av 1800-talet). Och så all mat – sardeller, vitlöksfyllda oliver och skaldjur som får det att vattnas i munnen. 

Relationerna och de gränsöverskridande könslekarna knockar mig, att våga trotsa konventionerna i 20-talets Sydeuropa, en erotisk kärleksberättelse som utmanar invanda könsroller.  Flera av kvinnorna i Hemingways liv bar tydliga drag av Catherine. När författaren och hans andra hustru Pauline Pfeiffer, som också hon hade en kort pojkfrisyr, var på smekmånad på Rivieran klädde de sig likadant, eller så gick de nakna på stranden. Allt för att få en mörkare solbränna och för att bli så lika varandra som det var möjligt.  

Något som störde min läsning var utdragen ur den bok som David skrev på resan. Catherine ville att han skulle skriva om deras liv och kärlek, men David valde att skriva om när han som ung pojke var med sin pappa på elefantjakt i Afrika. För mig kändes passagen märklig. Jag funderar på om det är så att läsaren ska tas med på samma verklighetsflykt som David tycktes söka för att komma bort från den stressade situation som han och Catherine hamnat i på sin smekmånad. Han var ”fullständigt avskild från allt utom från berättelsen han skrev och han levde i den medan han utformade den”.  

Annars är det inte mycket i boken som man förknippar med den machoman Hemingway ofta framställs som. I stället är det en finstämd skildring om att försöka finna sig själv i unga år och om kärlekens vägar och irrfärder. Jag kommer garanterat att läsa om boken igen för att locka fram fler känslor och detaljer. 

Marianne Castellano 

Edens lustgård 
Ernest Hemingway 
Översättning: Birgit Edlund 
Månpocket, 1989 
Roman, 272 s.