Första gången jag stötte på uttrycket “den lusofona världen” var när jag läste Henrik Brandão Jönssons bok Där solen aldrig går ned: hur världens mest sorgsna land gjorde världen syndigare (2020) i vilken han skildrar hur Portugal, idag ett av Europas fattigaste länder, en gång i tiden var “världens mäktigaste nation” och under lång tid ett av Europas rikaste länder, världsledande inom vetenskap och sjöfart med handelsområden som sträckte sig över Asien, Afrika, Latinamerika och Europa. I mitten av 1500-talet kontrollerade landet ett av världens största imperier med kolonier i Indien, Mocambique, Macao, Timor-Leste, Angola och Brasilien, sex länder som tillsammans med Portugal utgör den ”lusofona världen” – det vill säga områden där det pratas portugisiska som idag är världens sjätte största språk och talas av en kvarts miljard människor. 

Genom romanen Återvändarna av Dulce Maria Cardoso (född 1964) får jag anledning att återvända till den lusofona världen. Cardosos berättelse, som utspelar sig i Angola och Portugal, är en ganska mörk historia som får mig att än en gång inse hur begränsade mina kunskaper är om vissa historiska händelser. Då är det tur att det finns författare som tar med mig till min kartas blinda fläckar. Boken kom på portugisiska för drygt tio år sedan och det är Tranan förlag som genom Irene Anderbergs översättning låter oss ta del av denna säreget berättade historia. Romanen kan inte ha varit lätt att översätta, men mitt intryck är att Anderberg gjort ett riktigt gott arbete. 

Återvändarna tar sin början i Angolas huvudstad Luanda. Året är 1975 och det portugisiska kolonialväldet är på väg att falla samman, bland annat till följd av militärkuppen i Lissabon i april 1974 och den efterföljande Nejlikerevolutionen. I Angola har ett självständighetskrig pågått i över tio år och med landets frigörelse från Portugal i sikte flyr många av kolonisatörerna landet. Några av de tusentals vita angolaner som snabbt måste lämna Angola är bokens berättarjag, den 15-årige pojken Rui och hans familj. Ruis föräldrar sökte sig, likt många andra fattiga portugiser, till kolonin Angola med hopp om ett bättre liv och har under flera år försökt skapa sig en tillvaro där. Rui däremot, född i Angola, har alltid drömt om att få resa till fäderneslandet, metropolen kallad, inte minst för att få lära känna flickorna där. 

Men i metropolen finns det körsbär. Stora och lysande körsbär som flickorna sätter på sig som örhängen. Örhängen på söta flickor, så söta som bara de från metropolen kan vara. Flickorna härifrån vet inte hur körsbär ser ut, de säger att de är som pitangabär. Även om de säger så har jag aldrig sett dem gå omkring med pitangabär i öronen och skratta tillsammans som flickorna från metropolen gör på fotografierna. 

När Rui nu får möjlighet eller snarare tvingas åka till Portugal, landet han egentligen vet väldigt lite om, blir ingenting som han tänkt sig. Boken inleds med att modern har dukat upp en sista gemensam måltid i det enkla hemmet, i vardagsrummet står fyra resväskor som håller på att packas med det lilla som familjen har möjlighet att ta med sig. Många vänner och bekanta har redan gett sig av, inte bara till Portugal utan också till Amerika, Sydafrika och Brasilien. Rui börjar inse att det snart kan vara för sent. Det går inte längre att ta sig till Portugal med båt och flygen kanske inte kan lyfta så länge till. Modern hade egentligen velat ge sig av för länge sedan. Fadern å andra sidan har svårt att ge upp drömmen om ett liv i Angola, där han vill skapa en stabil och trygg framtid för familjen och tillsammans med de svarta bygga en ny, stark nation. Många portugiser är dock vid den här tiden innerligt trötta på förtrycket både i kolonierna och på hemmaplan under regimen Estado Novo, i många år ledd av diktatorn António de Oliveira Salazar, och strider för koloniernas frigörelse.  

Vi borde inte heller vara kvar. Min syster anklagar far för att inte bry sig om vad som kan hända oss och om mor hade fått som hon ville skulle vi ha rest iväg för länge sedan, till och med innan herr Manuel. Jag tvivlar på att far inte bekymrar sig för oss även om jag inte begriper varför vi inte har rest ännu när det kan hända något hemskt vilket ögonblick som helst. De portugisiska soldaterna kommer nästan inte förbi längre och de få som vi ser har långt hår och trasiga uniformer, uppknäppta skjortor och oknutna kängor. De sladdar i kurvorna med sina jeepar och dricker Cuca som om de var på semester. För far är de här portugisiska soldaterna usla förrädare men för morbror Zé är de antifascistiska och antikoloniala hjältar. Om min syster och min mor inte är närvarande säger far till morbror Zé att i stället för att vara antifascistiska och antikoloniala skulle det vara bättre om de portugisiska soldaterna var anti horor, öl och knark, och så börjar det om igen. 

När det är dags att ge sig av till flygplatsen får Rui, hans mor och syster ge sig av utan fadern. Han har blivit bortförd av svarta soldater i en jeep bara timmarna innan de ska åka, anklagad för att vara ”slaktaren från Garfanil”. In i det sista hoppas familjen att fadern ska dyka upp i tid till avgång, men förgäves och för detta tar Rui på sig skulden; om han bara inte varit så feg skulle han ha kunnat rädda sin far. Väl i Portugal blir Rui, mamman och systern inkvarterade i ett litet rum på ett lyxhotell med havsutsikt. Något lyxliv är det dock inte tal om. Det är många som hals över huvud har tvingats fly hemlandet Angola och det stora flertalet ska snart bli varse att de i metropolen ses som andra klassens medborgare. Från att ha varit i överläge gentemot de svarta i Angola får de nu finna sig i att bli både dåligt ansedda och illa behandlade. De får förlita sig på allmosor från omgivningen och staten och får varje dag kämpa för någon slags värdighet. Hotellet är också en scen för konflikter mellan dem som sörjer livet i den forna kolonin, och kommunister och socialister som strider för en ny ordning, både i Portugal och världen i stort. 

Det är med andra ord en mycket kaotisk, oförutsägbar och konfliktfylld tillvaro som den 15-årige Rui ska försöka navigera i. Han som mest drömmer om söta flickor med körsbärsörhängen får i faderns frånvaro ta ett stort ansvar för både systern och den psykiskt instabila modern och tyngs dessutom av oron för faderns öde i hemlandet. Kommer han att kunna lämna Angola innan befrielsedagen då luftbron stänger för gott? Eller är han i värsta fall redan död, mördad av rebellstyrkorna? Tunga tankar att bära för en 15-åring. 

Rui finner trots allt några nya vänner, både jämnåriga och vuxna, men upplever mestadels en stor ensamhet och känner likt många andra vita angolaner av den avsky som portugiserna öppet visar “återvändarna”. På ett sätt får de betala priset och bära skammen för imperiets misslyckande. För att stå ut dagdrömmer Rui om den dag då fadern ska återvända och familjen tillsammans ska få möjlighet att ta sig till Amerika. Där ska han sammanstråla med vännerna från hemlandet, Gegé och Lee, högst upp i Sears Tower i Chicago, en gång världens högsta byggnad när tornet invigdes 1973. 

Ruis ungdomliga röst bär tydliga spår av både raseri och förvirring, vilket Dulce Maria Cardoso skickligt skildrar både genom pojkens tankar och den säregna prosan, som är som ett språkligt flöde över sidorna, vibrerande av känslor som det ibland är svårt att värja sig mot. Det är långa meningar med många bisatser och Cardoso kan skifta mellan första och andra person i en och samma mening, vilket gör att jag inledningsvis ibland måste läsa om för att ta in allt som sker, för att förstå vidden av till synes alldagliga händelser och enkla samtal. Den värld Rui har att förhålla sig till är dessutom starkt patriarkal, misogyn, rasistisk och homofobisk, där kvinnor beskrivs som horor, svarta som lata och obegåvade och homosexualitet som naturvidrigt och jag får vid några tillfällen påminna mig om att det är Ruis världsbild jag genom Återvändarna blir en del av. Dulce Maria Cardoso är själv en “retornado” och på 70-talet i samma ålder som den 15-åriga Rui, så troligtvis ger hon en rimlig bild av hur livet som återvändare kunde te sig.  

Tack vare Dulce Maria Cardoso vet jag nu lite mer om de människor som kan ses som det koloniala Angolas andra offer och boken är utan tvekan läsvärd och unikt berättad. Dock lämnar läsningen en lite bitter eftersmak. Kolonialtidens första offer, de svarta angolanerna, deras perspektiv saknas i princip helt och för att få en rättvis bild av tiden för Angolas frigörelse skulle jag behöva komplettera med andra berättelser, som jag dock misstänker till stor del fortfarande saknas i den koloniala historieskrivningen. I bibliotekets katalog hittar jag en film som jag gärna vill se, Mitt mörka hjärta från 2010. Den skildrar fyra krigsveteraner från olika sidor i Angolas blodiga inbördeskrig som kliver på en båt vid mynningen av floden Kwando. De är på väg tillbaka till de före detta slagfälten där de som unga stridit mot varandra. Men nu, tjugo år senare, binds de i stället samman. Inte bara av krigets trauman utan också av sitt behov av att förstå, förena och förlåta. Filmen vann pris för bästa dokumentär vid filmfestivalen i Luanda 2011 och finns tillgänglig via bibliotekets filmtjänst Cineasterna. Förstå, förena och förlåta är naturligtvis viktiga ord för att komma vidare men även orden be om förlåtelse. Strax innan jul 2022 bad Nederländernas premiärminister Mark Rutte om ursäkt för landets historiska roll i slavhandeln. I en kulturkrönika i Dagens Nyheter (5/1 2023) tar Amat Levin upp detta och avslutar sin krönika med orden: ”Kanske kan Nederländernas erkännande sätta press på alla som hittills har hållit tyst. Nationer som Spanien och Portugal, men också Sverige.” 

Lillemor Åkerman 

Återvändarna 
Dulce Maria Cardoso 
Översättning: Irene Anderberg 
Tranan, 2022 
Roman, 249 s.