Lagom till jul utkom den fjortonde boken om Ruth Galloway, Norfolks mesta arkeolog. Åtminstone i litteraturens värld. Det börjar bli en riktig långkörare och inför varje bok blir jag nyfiken på om hon fortfarande lyckas hålla måttet.

För de inte redan frälsta kan jag kort säga att böckerna absolut går att läsa fristående men blir bättre ju fler i ordningen man läst och därmed följt karaktärerna. Förutom Ruth möter vi poliskommissarie Harry Nelson som hon har en dotter tillsammans med. Två personer som ständigt längtar efter och dras till varandra men lever isär. Nelson är gift med Michelle som han har tre barn tillsammans med, varav två är vuxna. En familj som han håller högt. Ruth bor ensam med Kate och katten Flint ute vid kusten och saltängarna.

Nelson tänker på Ruths inbjudan att äta hos henne och Kate. ”Pasta. Eller något.” Han har inget intryck av att Ruth är särskilt bra på att laga mat. Har han någonsin ätit en måltid som hon har lagat? Det tror han inte. Vad skulle han ha gjort om Ruths inbjudan inte bara hade gällt mat utan också att stanna över natten? Det finns inget som hindrar honom. Mer än Bruno, som fortfarande tittar förväntansfullt på honom. Nelson släpper ut hunden i trädgården. Det kommer han att nöja sig med en liten stund. Bruno hade kunnat få följa med hem till Ruth. Den surmulna katten skulle vänja sig vid honom med tiden. Men det känns fortfarande inte rätt. Inte förrän Nelson har gjort klart var han står.

I Det låsta rummet har Covid-19 sitt grepp om världen och Storbritanniens invånare är försatta i lockdown. Ruth sköter det mesta av undervisningen vid universitetet digitalt och Kate ska ha hemundervisning. Michelle har tillfälligt åkt till sin gamla mamma med yngste sonen. Den sympatiske och mycket specielle karaktären och druiden Cathbad kör yogapass för de som vill vara med, digitalt såklart, ända tills han insjuknar i influensan och läget blir kritiskt, så allvarligt att han läggs in på intensivvårdsavdelning och svävar mellan liv och död.

Själva fallet i den här boken är ett, eller faktiskt flera, dödsfall som till en början ser ut som självmord. De avlidna har kopplingar till ortens bibliotek och kyrka men inget av offren verkar ha varit ens det minsta nedstämda enligt de anhöriga. Fler saker som inte stämmer uppdagas, någon har till exempel mat i micron. Fallen visar sig också ha koppling till en arkeologisk fyndplats, Tombland, som enligt sägnen hemsöks av den så kallade Gråa damen. Ruth får dessutom en ny granne som verkar mycket trevlig, det är något bekant över henne men Ruth kan inte minnas i vilket sammanhang hon sett henne tidigare.

Det var ett tag sedan Ruths mamma gick bort men först nu har hon orkat gå igenom hennes saker. Däribland finner hon ett fotografi på huset som Ruth bor i nu, märkt med D 1963 på baksidan. Det är ett litet mysterium i sig. I samband med att hon är hemma hos sin pappa går hon på en återträff med gamla klasskamrater varav en gått ned mycket i vikt. Kvinnan tipsar Ruth om Lean Zone varpå hon går med i en bantningsgrupp. Vid närmare eftertanke när hon sitter och skriver i sin matdagbok och tänker ömsom på klasskompisen som gått ner trettio kilo och ömsom på Nelson som frågande undrade varför hon skulle banta överhuvudtaget, river hon sönder pappret i pyttesmå bitar och slänger det.

Så håller bok nummer fjorton måttet? Ja den är absolut en nödvändighet för alla inbitna fans av Ruth och Nelson, men den är inte lika stark som till exempel En cirkel av sten eller Irrbloss som är nummer elva respektive tolv i serien. Det är karaktärerna som bär upp mycket i den här boken, själva pandemin är inte så roligt att läsa om så här nära inpå och mordfallen var lite lagom spännande att följa men inte så mycket mer. Författaren lär ha sagt att hon funderade på om hon verkligen skulle skriva en bok som utspelade sig under lockdown och kom fram till att det hade varit konstigt att inte göra det när det var en så stor del i alla människors liv. Att pandemin skulle ha gått obemärkt förbi i Norfolk föreföll osannolikt. Griffiths är grymt bra på att skildra relationerna mellan sina väl uppbyggda karaktärer. Man känner dem vi det här laget och humorn är lagom torr och egen på ett sätt som gör serien speciell. I citatet nedan kan man ju få uppfattningen att Nelson är en insnöad och osympatisk person när han i själva verket är mycket beskyddande och vänligt sinnad, under den hårda ytan.

Kate är mycket för filosofiska debatter. Ruth förstår inte var hon fått det ifrån. Kates pappa, kriminalöverkommissarie Harry Nelson, är allergisk mot blotta ordet filosofi. Se även konst, arkeologi, andlighet, yoga och vegetarianism.

Jag skulle klassa böckerna som mysdeckare med ingredienser som havsnära och historiska miljöer, husdjur, vin och allmän ”cosiness”, men Griffiths tar också upp större saker som religion, olika samhällsproblem, kvinnomisshandel, ensamhet och människors olikheter. Nästa bok The last remains som ges ut på engelska i slutet av januari verkar dessvärre bli den sista, i alla fall på ett tag, av författarens Instagramkonto att döma. Jag sörjer lite redan.

Andrea Johansson

Det låsta rummet
Elly Griffiths
Översättning: Carla Wiberg
Bokförlaget Forum, 2022
Deckare, 322 s.