Irländska Maggie O’Farrells Hamnet (2020) fångade mig oväntat när den utkom. Jag brukar inte lockas av historiska romaner med miljöbeskrivningar och detaljer i mängd men författaren fullständigt golvade mig med sin enorma berättarförmåga. Hon tilldelades också Women’s Prize for Fiction för den. Boken handlar om Shakespeares familj under en period i slutet av 1500-talets England och särskilt om sonen Hamnet som dog mycket ung. Nu har det gått ett par år och O’Farrell har utkommit med en ny bok, nämligen Lucrezias porträtt. Även denna bok tar oss tillbaka till 1500-talet men nu är vi i Italien i mitten av seklet. 

Originalets titel är The Marriage Portrait och även den här gången har O’Farrell inspirerats av verkliga historiska personer. Lucrezia di Cosimo de’ Medici tvingas som femtonåring lämna sitt hem i Florens för att ingå äktenskap med den betydligt äldre Alfonso II d’Este, hertig av Ferrara. I inledningen har de varit gifta i knappt ett år och Lucrezia har färdats nästan hela dagen tillsammans med sin man till en enslig jaktstuga. Den liknar vid deras ankomst snarare ett stjärnformat fort med höga murar och hon misstänker att han har för avsikt att mörda henne. Hon mår mycket dåligt och kanske blev hon förgiftad och därmed försvagad när hon åt av hjortsteken och drack av vinet som hon serverades. Historien berättas sedan i tillbakablickar, ungefär vartannat kapitel befinner de sig där i ”jaktstugan”, la Fortezza, och vartannat i il Palazzo Florens och il Castello Ferrara dit Lucrezia senare flyttar. De kommer båda från mäktiga och välbärgade släkter men det var egentligen Cosimos och Eleonoras äldsta dotter Maria som skulle gifta sig med Alfonso. När hon plötsligt dör i sjukdom visar hertigen intresse att få Lucrezia till sin gemål i hennes ställe. Lucrezia är då endast 12 år gammal, och ska fylla 13. Hennes barnsköterska Sofia är skarpt ogillande, flickan är ju bara barnet! Detta kan hon inte visa för storhertigen Cosimo. I stället mörkar hon när Lucrezia börjar menstruera. Allt för att dra ut på tiden och låta henne bli något äldre innan hon tvingas bort från sitt hem och in i äktenskap. 

När Lucrezia växer upp på palatset i Florens är hon en udda fågel i familjen. Hon är sin egen, inte foglig som sina systrar och bröder. Som spädbarn vill hon inte sova, är oregerlig och livlig, och blir en tid förvisad ner till tjänstefolket. När hon blir något äldre vill hon inte leka stillsamt med dockor som flickor bör och hon ses som en vilde. Hennes föräldrar är ändå vänliga och förhållandevis kärleksfulla människor och hennes barndom är fin. Hon är mycket konstnärligt lagd och tycker om att måla. Sådant som barnen egentligen inte ska se eller höra snappas upp av Lucrezia och dessa iakttagelser och fantasier målar hon in i sina tavlor, vilka hon sedan målar över med ett nytt lager färg. 

En av de starkaste passagerna i boken är hennes möte med en tillfångatagen tiger, kallad tigrinnan. Cosimo har exotiska djur fängslade i källaren och han befaller sina soldater att hämta honom en tiger. Tigrinnan förs hem till palatset i nattens mörker för att inte väcka uppmärksamhet men Lucrezia förnimmer något och hör dem komma. När hon vid ett senare tillfälle får chansen att följa med ner i källaren får hon kontakt med tigrinnan medan de andra är upptagna med att titta på andra djur: 

Lucrezia hasade sig framåt bit för bit och ställde sig på knä. Intill henne fanns tigrinnan – den bärnstensfärgade sidan, präglad med svarta inskärningar och ellipser, var vänd mot henne. Lucrezia såg hur andetagen fick bröstkorgen att höjas och sänkas; hon såg var den sluttande skuldran övergick i den känsliga undersidan, hur mjuka de breda tassarna var, hur benen skälvde. […] Lucrezia kände tårar välla upp i ögonen. Att vara så ensam på ett sådant ställe! Det var varken rättvist eller rätt. Hon skulle be papá att skicka tillbaka djuret. […] Långsamt, långsamt stack Lucrezia fram handen. Hon lät fingrarna slinka in genom ett mellanrum mellan järnstängerna, räckte ut handen och spretade med fingrarna, sträckte sig in ända från axelkulan och tryckte sig med ansiktet mot buren. Tigrinnans päls var smidig, varm, mjuk som dun. Lucrezia lät fingertopparna glida längs djurets rygg, kände musklerna spela, kände pärlbandet av böjliga ryggkotor. […] Att se in i hennes ögon var som att skåda anletet på en bländande, förbjuden gudom. 

O’Farrell skriver myllrande, inkännande och ordrikt, det är precis vad jag mäktar med men det är också onekligen smått förtrollande att dras in i språket och dras med till renässansens Italien. Det är ett sorgligt liv tänker jag, Lucrezia är också hon fången, precis som tigrinnan, men som i en bur av guld med all lyx de som högburna har; fången i sitt äktenskap. Alfonso säger när de är nygifta att hon inte behöver vara rädd för honom, han tänker inte tvinga sig på henne, han är väl inget djur heller. Men Lucrezia blir snart varnad, Alfonso liknas vid Janus, och hon blir varse att han har två personligheter. Grymheten och det iskalla i honom får Lucrezia bevittna flera gånger, en av dem är när en pojke av tjänstefolket genom en olyckshändelse snubblar och blir bestraffad av Alfonsos närmaste man.  

Månaderna går och Lucrezia blir inte gravid, hon har stor press på sig att frambringa en arvinge, utan det kan Alfonsos makt rämna. Han tillkallar en läkare som undersöker Lucrezia och ger henne allehanda märkliga råd som hon måste följa. Att den uteblivna graviditeten eventuellt skulle kunna bero på mannen i fråga var naturligtvis inte aktuellt. Precis som i Hamnet vet man på förhand att huvudkaraktären kommer dö en alltför tidig död. Litteraturen och konsten genomsyrar respektive verk, Shakespeares texter och Hamlets eventuella tillblivelse, samt Agnolo Bronzinos porträtt av Lucrezia de’ Medici. Själva bröllopsporträttet som Alfonso beställer i boken är däremot fiktion. Och det är väl det man måste komma ihåg, att även om människorna funnits och levt så är karaktärerna och händelserna i böckerna fiktiva. 

Andrea Johansson

Lucrezias porträtt
Maggie O’Farrell
Översättning: Malin Bylund Westfelt
Sekwa, 2022
Roman, 396 s.