Hur körde vi fast?
I Philipp Meyers makalösa roman Sonen som utspelar sig under pionjärtiden, blir en nybyggarpojke bortrövad av comancher. Han adopteras av stammen och uppväxten i den nya miljön förändrar honom på djupet. När stammen utplånas av vita (ett öde de delade med 95 % av den amerikanska ursprungsbefolkningen) och han tvingas återuppta sitt liv bland de sina, bär han ständigt med sig en längtan tillbaka till den frihet han upplevde under sin tid med comancherna.
Denna episod var något jag kom att tänka på under läsningen av Början på allt – en ny historia om mänskligheten av arkeologen David Wengrow och den nyss bortgångne antropologen, anarkisten och aktivisten David Graeber. I Början på allt berättas nämligen att Nordamerikas kolonialhistoria är full av vittnesskildringar om att europeér som av olika skäl levde bland ursprungsbefolkningen, oftast motsatte sig ”räddning” därifrån. Om de återfördes till sina släktingar, rymde de ofta från sitt ”civiliserade” liv för att återförenas med sina adopterade stamfränder. För dem var livet hos stammen ett liv i frihet, medan den vita civilisationen var präglad av regler, konkurrens och underkastelse.
Graeber och Wengrow fördjupar denna bild och driver till och med tesen att det var ursprungsamerikaners utifrånblick på den europeiska civilisationen som gav upphov till de som vi idag ser som specifikt europeiska upplysningsidéer som, frihet, religionskritik, ifrågasättande av privilegier och tanken om människans inneboende förnuft.
När européer kom i kontakt med ursprungsbefolkningen blev de exponerade för helt andra sätt att leva tillsammans. Graeber och Wengrow beskriver hur jesuitpräster under deras missionsuppdrag i Kanada under 16oo-talet kom i kontakt med Huron-Wendat-stammen. Inom denna stam fanns en social omsorg om alla medlemmar, ingen kunde tvinga någon annan till lydnad och den personliga friheten var den högsta dygden. Ett högst medvetet sätt att ordna samhället. Wengrow och Graeber ger nämligen senare i boken exempel på hur förfäder till stammen förkastat eller revolterat mot ett tidigare styrelseskick med härskare som krävde underkastelse.
En vänskap som skulle visa sig ha stor historisk betydelse var den mellan en utfattig fransk aristokrat, baron de Lahontan, som 1683 anslöt sig till den franska armén och blev stationerad i Kanada, och Kandiaronk, Huron-Wendats hövding. Baron de Lahontan lärde sig att tala språket wendiat och blev god vän med många inhemska politiska ledare. En av de mest framstående av dessa var just Kandiaronk, omvittnad som en lysande talare och skicklig politiker. Aristokraten och hövdingen diskuterade vid ett flertal tillfällen religion och samhälle och 1703 publicerade baronen en skrift som innefattade samtal mellan dem, där hövdingen ställer sig djupt skeptisk till europeiska seder, moral och politik. När lag och rätt diskuteras ser Kandiaronk på det europeiska samhällsskicket som något som uppmuntrar själviskhet och materialism och därmed tvingar fram dess strafflagar, lagar som inte behövs i hans samhälle.
För min del har jag svårt att inse hur ni skulle kunna bli mycket eländigare än ni redan är. Vilken sorts människa eller varelse är europén egentligen, eftersom hon måste tvingas att göra gott och bara avstår från onda gärningar av rädsla för att bli bestraffad? …
Ni har lagt märke till att vi inte har några domare. Vad beror det på? Vi drar helt enkelt aldrig varandra inför rätta. Varför drar vi aldrig varandra inför rätta? För att vi har beslutat oss för att varken acceptera eller använda pengar. Och varför vägrar vi att släppa in pengar i våra samhällen? Orsaken är att vi är fast beslutna att inte ha lagar – eftersom våra förfäder ända sedan tidernas begynnelse har lyckats leva alldeles utmärkt utan sådana.
Skriften blev mycket populär bland samtidens intellektuella i Europa och det är högst sannolikt att Rousseau inspirerades av dialogerna när han skrev sin berömda uppsats Om ursprunget till och grundvalarna för ojämlikheten mellan människorna, en essä som kom att ligga till grund för upplysningens idéer och i förlängningen den franska revolutionens slagord; frihet, jämlikhet och broderskap.
Det svidande omdömet från Kandiaronk gällande det europeiska samhället innebar också starten på en motrörelse, där kritiken som hövdingen stod för bemöttes av en del europeiska tänkare. Dessa menade att den amerikanska ursprungsbefolkningen befann sig på en mer primitiv nivå i människans utveckling och att Europa hade nått längre i framåtskridandet. Hierarkier och härskare var därmed oundvikliga. Ett argument som enligt författarna sedan dess påverkat hur efterkommande historiker och arkeologer tolkat människans utvecklingsstadier.
Graeber och Wengrows genomgång av människans förhistoria står i direkt polemik mot det allmänt accepterade narrativ som många tidigare akademiker använt sig av, ett narrativ som enligt författarna inneburit att mänsklighetens historia beskrivits på ett reducerande och förenklande sätt. Detta narrativ består kortfattat av att människan i tiotusentals år levde i jämlika små grupper som jägare/samlare för att sedan radikalt ändra levnadssätt då människan började bruka jorden. Då skapades ett överflöd som gjorde att befolkningen ökade, en byråkrati formades för att fördela det som producerades – vilket resulterade i komplexa samhällen där hierarkier blev ofrånkomliga.
Baserat på senare års arkeologiska forskningsrön visar Graeber och Wengrow på otaliga tillfällen där detta narrativ inte alls passar in. Det finns nämligen exempel i historien på komplexa men ändock jämlika samhällen – och tvärtom.
Det är otroligt fascinerande att få följa med författarna till platser runt hela jordklotet och under olika tidsepoker, där de på ett nyanserat och övertygande sätt ger exempel på hur våra tidiga samlevnadsformer och civilisationer kan ha sett ut. De framhåller att flera av de tidigaste städerna verkar ha styrts kollektivt av folkråd under förhållandevis egalitära former, utan behov av någon härskare. Omvänt existerade jägar-/samlarsamhällen som vördade kungar och hade slavar. Teorin som den så kallade ”jordbruksrevolutionen”, det vill säga att människan under relativt kort tid övergick till jordbruk och därmed till andra samhällsformer, anser de vara hopplöst daterad med tanke på de många arkeologiska lämningar som visar att människan experimenterade med odling fram och tillbaka under inte mindre än 6000 år.
Som de politiska varelser vi är har människor de facto provat på en rad olika sätt att leva på tillsammans menar Graeber och Wengrow och ställer sig frågan:
Om vi människor under större delen av vår historia har varit flexibla och rört oss fram och tillbaka mellan olika sociala ordningar […] kanske den relevanta frågan istället är: ”hur körde vi fast”?
I vår tid är det lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut, sa en gång filosofen Fredric Jameson. Då är det välgörande och upplyftande för fantasin att läsa denna drygt 700 sidor långa ögonöppnare till historieskrivning som visar att det samhälle vi lever i nu varken är ödesbestämt eller kulmen på en linjär utveckling.
En annan värld är möjlig.
Jenny Persson
