Ingenstans mitt segel av Ingela Strandberg

Ingenstans mitt segel av Ingela Strandberg

Andrea rekkommenderar en diktsamling med rent och avskalat språk där naturen ständigt är närvarande.

2020 var Ingela Strandbergs Nattmannen en av mina starkaste läsupplevelser. Den har en kraftig svärta samtidigt som den är otroligt vacker. Jag hade också glädjen att lyssna till henne när hon tillsammans med Anne Swärd hade ett framträdande på Stadsbiblioteket tidigt den hösten.

Här vill jag rekommendera hennes senaste diktsamling Ingenstans mitt segel som gavs ut i januari i år. Det är dikter utan titlar som ändå hänger samman och bildar en helhet. Det genomgående kittet som fogar samman är de gamla ladorna. De står kvar sedan barndomens dagar, de har stått emot alla väder och påfrestningar genom åren som gått och de vill säga oss något. Språket är koncentrerat, inget överflödigt fluff, utan helt rent och avskalat. Man kommer direkt på essensen, vilket ger en befriande läsning och är kanske det jag uppskattar allra mest med att läsa poesi.

Naturen är ständigt närvarande i Strandbergs texter. De balanserar på gränsen mellan verklighet och viss mystik, mellan liv och död. Det är en svärta som kommer väldigt nära samtidigt som det livfulla och vackra blir så påtagligt, kanske för att det kontrasterar vartannat. Tankar om barndom och skeenden i livet sveper förbi. Det är svårt att inte bli berörd på ett eller annat sätt.

Rekommenderad av Andrea Johansson

Ingenstans mitt segel av Ingela Strandberg

Språk