Inte så vacker som man kan tro
I romanen Blomsterdalen tilldrar sig en del av handlingen i det lilla samhället Tasiilaq på Grönlands östkust, som på greenlandtravel.com beskrivs på följande sätt:
The Tasiilaq area is perfect for adventurous people. You will find green valleys, icebergs in many shades, whales, beautiful views, and high mountain peaks. You are close to the end of the world, and beauty takes no end.” In Tasiilaq, nature is the all-dominant force that underpins the course of life. This means, for example, that ships only arrive in the town during two to three summer months, as the town is otherwise shielded from the outside world due to ice. Fortunately, Air Greenland services the beautiful town by helicopter from Kulusuk. In summer, the green meadows are an amazing contrast to the millions of icebergs you find in the Sermilik Fjord just a few miles away. Summer in Tasiilaq is a study in green and white – and also black when a beautiful and impressive whale swims by in the nearby fjords.
Tasiilaq är säkert precis så vackert som det beskrivs på greenlandtravel.com. Baksidan är att det lilla samhället toppar statistiken över sociala problem på Grönland, där inte mindre än var femte människa dör genom självmord. Sexuella övergrepp på barn är också omfattande, vilket skildrats i dokumentären Staden där barn försvinner (2019). Filmen väckte stor debatt i Danmark och hösten 2019 skrev Weekendavisen att “Tasiilaq borde förklaras som katastrofområde”. Faktum är att Grönland över lag dras med stora sociala problem. I ett reportage i tidningen Faktum från 2021 kan man läsa om hur det sociala skyddsnätet fallerar. Det är ett land märkt av sin koloniala historia, där så många som en tredjedel av invånarna har varit utsatta för sexuella övergrepp som barn och unga, där en femtedel av den vuxna befolkningen har en skadlig alkoholkonsumtion och där det traditionella sättet att försörja sig med fiske- och fångstliv i stor utsträckning slutat att fungera till följd av klimatförändringar. I Blomsterdalen skildrar Niviaq Korneliussen en del av detta andra Grönland, huvudsakligen med den dystra självmordsstatistiken som fond.
Niviaq Korneliussen (född 1990) skriver på både grönländska och danska. Hon debuterade 2014 med Homo Sapienne, en roman om fem olika ungdomar som alla rör sig i huvudstaden Nuuks gaykretsar. Boken kallades av The New Yorker för ”en vändpunkt i Grönlands litterära historia.” Med Blomsterdalen fick Korneliussen sitt litterära genombrott. Romanen fick Nordiska rådets litteraturpris 2020 och det var första gången under prisets 59-åriga historia som det gick till en grönländsk författare.
Berättaren i Blomsterdalen är en namnlös kvinna i tjugoårsåldern som bor med sin familj i huvudstaden Nuuk med runt 18 000 invånare. Kvinnan bär på ett stort mörker och denna ton slås an redan från bokens allra första sida. När hon är 13 år tar hennes bästa vän livet av sig, ett självmord som den unga kvinnan tar på sig skulden för. Hennes älskade farmor dör en tid därefter. Utöver dessa två dödsfall sker en lång rad självmord runt om i samhället som också påverkar kvinnan. Flera av dessa ramar in kvinnans personliga berättelse och ger den ohyggliga självmordsstatistiken “ett ansikte”, om än bara i siffror: 45. Kvinna. Hängning, 44. Man. 19 år. Skott, 40. Pojke. 17 år. Skott i en lagerlokal, 37. Flicka. 15 år. Hängning med en sladd utanför en snickarverkstad, 34. Kvinna. Svalde en blandning av tabletter i sina föräldrars hus…
Blomsterdalen utspelar sig i nutid, varvat med återblickar till den tid då kvinnan var i yngre tonåren. Hon har nyligen träffat Maliina som hon är mycket förälskad i. Inom kort väntar en resa till Århus i Danmark där huvudpersonen ska studera antropologi och vi får ta del av hennes första, trevande termin av studier. Hon har svårt att finna sig till rätta i universitetsvärlden där hon känner sig som en främmande fågel, mörk i skinnet och helt förundrad över danskarnas sarkastiska samtalston. Det dröjer inte länge innan kvinnan drar sig undan och snart är hon ohjälpligt efter. När julen närmar sig får hon en godtagbar anledning att lämna Århus. Maliinas unga kusin Guuju har tagit livet av sig, och Maliina behöver flickvännens stöd. Även detta självmord får stor påverkan på huvudpersonen, inte minst vad gäller hennes relation med Maliina. Andra halvan av boken utspelar sig i det lilla samhället Tasiilaq med cirka 1000 invånare, där Guuju ska begravas och Maliinas familj och släkt bor. Under veckorna där glider berättaren och hennes älskade ohjälpligen ifrån varandra.
Blomsterdalen är en dal utanför Tasiilaq. I dalen finns en kyrkogård, där gravarna är smyckade med blå, röda och rosa plastblommor, blå för män och pojkar, rosa och röda för flickor och kvinnor. Dit söker sig huvudpersonen när sprickan mellan henne och Maliina börjar bli allt för uppenbar. Gravarna har inga namn, bara nummer. Så här långt in i romanen infinner sig en smått klaustrofobisk känsla hos mig som läsare.
Jag skyndar mig ner till den nyaste raden, där jorden fortfarande ligger lös ovanpå snön och där det blå, röda och rosa skriker som högst. Jag vänder mig om, skaffar mig en överblick över gravarna och inser att ingen av dem har vare sig namn eller datum. Jag närmar mig en grav och lyfter upp kransen för att bli helt säker. Där står en siffra. Jag skyndar vidare från den ena graven till nästa. De har alla samma siffra. Namnlösa gravar begravda i plast. Det finns tre nya blå och två nya röda gravar. En av dem är Guuju. … Jag letar upp grav 887. Gravens färger är organiserade så att de röda plastblommorna ligger vid hjärtat, de rosa i slutet av graven och de vita plastrosorna runt alltihop. Det står inte när hon var född, det står inte när hon dog, det står inte vem hon är. Jag lägger en hand på korset, det känns fel. Jag tar ett steg tillbaka och ser på henne, sedan upp, upp, upp mot fjällen, där Blomsterdalens äkta blommor slår ut på somrarna. Vad heter jag? Jag har inget namn, jag är bara ett nummer.”
I Niviaq Korneliussens roman dominerar mörkret men det finns också ljusa stunder med kärlek, vänskap och starka familjeband. Relationen mellan huvudpersonen och Maliina är fint skildrad, för att inte säga rättframt vad gäller den fysiska kärleken. Romanen kan läsas som en utvecklingsroman där en ung kvinna faller allt djupare ner i en depression. Den kan också läsas som en allegori över ett Grönland som av många olika orsaker gått vilse, som varken lyckats behålla sin kulturella särart eller anpassa sig till före detta kolonisatören Danmark. I en intervju med Niviaq Korneliussen, som publicerades i Vi läser i samband med utgivningen av Homo Sapienne, säger hon att landet är inne i en period där grönländarna behöver pröva sin nationella identitet och där hon också problematiserar kring det grönländska kulturarvet och vad det innebär att vara grönländare.
Det ska bli spännande att följa vart Grönland som nation är på väg, inte minst genom kommande utgivning av grönländsk skönlitteratur i svensk översättning. I väntan där på kan man läsa Kim Leines visserligen några år gamla men hyllade romaner Kalak (2007) och Tunu (2009), som båda utspelar sig på Grönland. Kalak, Leines debutroman, beskrivs som en självbiografisk minnesroman om incest. Tunu å andra sidan är en fantastisk samling berättelser som utspelar sig i ett litet samhälle i närheten av Tasiilaq. Kim Leine, med rötter i Norge och Danmark, arbetade som sjuksköterska på Grönland under 15 år och han lyckas skildra de hårda livsvillkor under vilka människorna på Grönland lever. Gemensamt för Kim Leines och Niviaq Korneliussens romaner är det såriga och outhärdligt svarta, men också det vackra, djupt mänskliga och kärleksfulla – berättelser som inte kan lämna någon läsare oberörd.
Lillemor Åkerman
