Klassresa utan slut
Jag läste tidigare i år En kvinnas frigörelse av Édouard Louis och blev direkt förtjust i denne franske författares sätt att skriva. Efter det har jag köpt på mig ett par av hans tidigare böcker att ha till hands för att kunna läsa mig bakåt i hans författarskap. I augusti hade jag förmånen att lyssna till honom vid den stora utomhusscenen under Louisiana Literature. Det var en hel timmes samtal med Carsten Jensen. Inför detta samtal hade jag höga förväntningar och de infriades med råge. Svårt att sätta fingret på exakt vad det var men jag blev mycket berörd av hans ord, kanske var det känsligheten och ärligheten i samband med det miserabla. För det måste göra ont att ta fram sådana händelser ur sitt liv, så naket, och som han beskriver i sitt senaste verk, skamfyllt. Han växte upp i ett fattigt arbetarhem i Hallencourt i norra Frankrike i ett landområde som tidigare hette Picardie. Hans far hade ett slitigt jobb på en fabrik och när han var ledig drack han mycket alkohol och tittade på TV, för det var så det var, livet där. Han kunde också vara våldsam, precis som det vore så hela miljön runtomkring honom var; ett tillstånd där och då bland de fattiga i Nordfrankrike. Mamman hjälpte döende och gamla människor med hygienen.
Eddy som han hette då blev redan som litet barn trakasserad för sitt feminina sätt och sina manér. Både i familjen och av resten av samhället som mycket präglades av rasism och homofobi. Bespottad av andra elever i skolan. Hur har man då ens någon kraft kvar att ta sig ur sin situation som Èdouard Louis gjort? Han besökte Sverige under slutet av november och intervjuades då bland annat av Jessica Gedin i säsongens sista Babel. Där samtalar de om hur Att förändras: en metod var något som måste skrivas. Boken tar vid där Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (2015), som är hans internationellt hyllade självbiografiska debutroman, slutar. Han har också sagt i intervjuer att när han var liten ville han hämnas på sin familj och sina klasskamrater för hur de behandlat honom men att det nu övergått till att han vill hämnas åt dem, åt hela den fattiga arbetarklassen.
Louis flyttar så småningom som fjortonåring till Amiens för att studera, som den förste i sin släkt att ta studenten. Där lär han känna Elena som blir en nära vän, han kommer sedan också att bo hos henne under en period. Hennes föräldrar är akademiker och mamman har även varit skådespelare. Genom dem får han inblick i och tillgång till ett helt annat liv, de läser böcker, går på teater, på konstmuseer, lyssnar på klassisk musik och har konst i sitt hem. Elena tar honom med på ett föredrag med filosofen och professorn Didier Eribon. Louis blir helt betagen i honom och börjar gå på hans lektioner, läser alla böcker han rekommenderar och så småningom lära känna honom. De pengar han har lägger han på att köpa böcker, klassiker och annan litteratur som han finner viktig. Grämer sig över att inte han själv gjort som Didier. I sin förändring kämpar han steg för steg, gör sig av med sin dialekt, ändrar klädstil, byter namn, justerar sina tänder som är i dåligt skick. Han bestämmer sig för att han vill vidare, till Paris och studera vid det prestigefyllda elituniversitetet École Normale Supérieure vilket är ohyggligt svårt för någon ur arbetarklassen. I över ett år arbetar Louis med att formulera en plan för sitt forskningsprojekt och lyckas komma förbi den första sållningen och vidare till det muntliga provet. Att han passerade det också och blev antagen är ingen hemlighet. Senare flyttar Louis till Paris och umgås i de högkulturella kretsarna där och med högt uppsatta företagsledare. Det blir som att han på vägen i sin förvandling förlorar de människor som tidigare betytt mycket för honom, till exempel Elena, de har inte längre något att prata om. Samvaron blir obekväm och krystad. Hon föraktar de snobbiga parisarna som nu Louis blivit en del av. Även han själv äcklas ibland av det priviligierade liv han lever. Trots denna framgång fortsätter han att fly och jaga lyckan, han är inte lycklig eller tillfreds och har svårt att stanna i det han har. Vägen till framgång har stundtals varit svår, under perioder sålde han sig själv till andra män för att få pengar och ha råd att köpa mat. Att gå till grannarna och fråga om han kunde få en bit mat fick han som barn göra i sin mors ställe emellanåt när pengarna var slut. Föräldrarna verkade stolta över honom att han studerade, men tyckte även att han gjorde sig märkvärdig med allt det nya han lagt sig till med, att han skulle vara förmer än någon annan. Något som förstärker autenticiteten ytterligare är de svartvita bilderna som finns på några ställen i boken; från barndomens fallfärdiga hus till en kille i slips och skjorta i stället för sportutstyrsel.
I intervjuer talar han också om melankoli, att till och med det är en klassfråga. Om du som författare i medelklass eller överklass skriver om dystra och deppiga saker ses det som något poetiskt och vackert medan det i arbetarklassen skulle ses som att man bara gnäller. Den som kommer från en fattig tillvaro och har gjort en klassresa förväntas vara glad och lycklig över det, för då har man ju lyckats. En människa rymmer ett spektrum av bitar och också känslor tänker jag, utformat av allt det som är ens erfarenheter och upplevelser, både smärtsamma och mer ljusa delar. Därför måste det kunna få finnas alla dessa fragment och sinnesstämningar i en människa oavsett varifrån man kommer, och det tycker jag Louis sätter ord på med denna självbiografiska roman om en förändring och klassresa utan dess like.
Andrea Johansson
