Lycka mot alla odds

Lycka mot alla odds

Ylva Lyshag har läst Valérie Perrins bok Färskt vatten till blommorna. En bok fylld av värme och humor och om konsekvenserna som följer av människors handlingar.

Färskt vatten till blommorna, skriven av Valérie Perrin, född 1967 gör att jag förflyttats till Bourgogne, där hon växte upp. Boken har blivit en stor succé och sålts i en miljon exemplar i Frankrike, översatt till 30 språk. Hennes debutbok, De bortglömda söndagarna, (Les oubliés du dimanches, 2015) blev en bästsäljare och vann läsarnas och mediernas pris i Frankrike. Hon skriver nu på en tredje roman, som ska heta Trois (tre). I Färskt vatten till blommorna inleds varje kapitel med en tillhörande strof exempelvis Det är orden de aldrig sa som gör de döda så tunga i kistorna eller Livet är blott en lång förlust av allt det vi älskar. Dessa inledningsstrofer är värda en bok för sig.  

Berättelsen drar in mig i Violette Toussains liv med hennes arbete som kyrkvaktmästare med tillbakablickar och nutid om vartannat. Den filosofiska och starka kvinnan och huvudpersonen Violette arbetar i Brancion-en-Chalon, i Bourgogne, sedan tjugo år.  Som nittonåring har hon blivit kär i Philippe, hon blev gravid och gifte sig av den anledningen. Vid den tiden ordnar Philippes pappa arbete som banvakter åt dem. Arbetet består av att fälla upp en bom när tåget kommer, efter tågtidtabellen.  Efter ett tag försvinner Philippe från Violette och deras dotter Léonine. Vart tog han vägen?  
Vi kastas tillbaka och får ledtrådar hela tiden. Språket är målande, varierat och tydligt. Förklaringar till beteenden kommer vartefter. 

Violettes uppväxt har varit ostadig. Hon bytte fosterfamilj ofta och det har gjort att hon inte fäster sig vid någon. En liten bit in i boken får Violette besök av en man som ska begrava sin mor på kyrkogården. Moderns aska ska läggas bredvid en man som han aldrig hört talas om när modern levde. Han är förbryllad. 

 – God dag, jag ber om ursäkt att jag stör så tidigt. 
Det är fortfarande mörkt och kallt. Bakom honom ser jag att natten har lagt ett frosttäcke. Det stiger rök ur munnen som om han tagit ett bloss i den gryende dagern. Han luktar tobak, kanel och vanilj. 

Violette är analfabet och rädd att Philippe ska märka det. När han ger sig ut på sin dagliga motorcykel- och älskarinnarunda drar hon fram en bok och tränar läsning.  Deras dotter Léonine vill läsa och Violette bestämmer sig för att lära sig innan hon har börjat skolan. Violettes sätt att beskriva kärleken till hennes dotter är fantastisk. Léonine var det dagliga överflödet säger hon och ett helt kapitel är en fantastisk hyllning till henne. 

I berättelsens största del arbetar den sympatiska Violette på en fin gammal kyrkogård med hundraåriga lindar som doftar om våren. Hennes hem är där. Med hennes kollegor, de tre bröderna: Nono som inte klarar av att begrava barn, Gaston som krossar allt i sin närhet och Elvis som kan alla Presleys låtar utantill. Ytterligare tre män arbetar i bårhuset. Jag får lätt en känsla för karaktärerna. Det berättas om minnen från begravningar – ett när de anhöriga hade slagsmål så hårtestarna rök, ett annat där det är fest till midnatt när Marcel Gambini blir begraven. Det är närhet till de döda människornas historia i berättelsen, det är minnen ur deras liv. En anhörig besökare ställer sin radio på makens grav – för att han ska få höra nyheterna! 

Den här boken innehåller mycket värme och humor samtidigt som människorna har det svårt på olika sätt. I gemenskapen blir människorna lite stabilare inför sorgerna de bär. Valérie Perrin låter olika människors livsöden mötas och skiljas och det är inte en bok som följer en kronologisk tidsordning och det är inte något negativt. Det blir en livsberättelse, ett pussel av tankar, reflektioner, olika livsskeenden, händelser i livet och mycket om att stå till svars för sina handlingar och dess konsekvenser. Boken berättar om kärlek och tvivel, passion, sorg, våld och hämnd. I mötet med andra nystas sanningar fram, berättelser som förklarar det tidigare. Ända tills den överraskande sanningen kryper fram.  

Innan Violette får jobb som kyrkovaktmästare arbetar Sascha där. Han har en svår livshistoria som han har lärt sig hantera och är en person som alla borde möta i sitt liv. Han “räddar Violettes liv” som hon uttrycker det själv – han är brutalt uppriktig mot henne, mjuk, kärleksfull mot blommor och människor. Om hon inte har fäst sig vid någon tidigare, gör hon det vid honom, som vän en tid. Hon återfinner hans sidor i någon annan senare i livet. 

I slutdelen på boken upplever hon under en stund stor glädje:   

Är det här ungdomen? Är det möjligt att lära känna den när man är nästan femtio år? Jag som aldrig har haft någon, kan jag ha hållit den i tryggt förvar utan att veta om det? Skulle den inte ha lämnat mig? Skulle den dyka upp idag, på en lördag? På bröllop i Auvergne? Med en familj som inte är min? 

Det är lätt att känna med huvudpersonen Violette. Nästa gång jag går över en kyrkogård ska jag påminnas om Violettes historia och det som är viktigt i livet.  

Jag drog ifrån gardinerna och öppnade fönstren. Jag gick ner till köket, satte på tevatten och vädrade rummet. Till sist gick jag ut i trädgården igen. Till sist gav jag färskt vatten till blommorna. 

 

Ylva Lyshag


Färskt vatten till blommorna
Valérie Perrin
Översättning: Sara Gordan 
Èditions J, 2022
Roman, 473 s.

Språk