Författaren Peter May föddes 1951 och är uppvuxen i skotska Glasgow, men bor numera i Frankrike. Redan i lågstadiet ville han bli författare men fick ingen uppmuntran att bli det. Efter en kort utbildning till journalist fick han arbete. Han fick pris som Skottlands bästa unga journalist. Drömmen om att bli författare levde kvar och han lyckades få jobb som manusförfattare på BBC.

Svarthuset gavs först ut i Frankrike med namnet Fågeljägarnas ö. Den refuserades på 25 (!) brittiska förlag innan den blev antagen i England. Året 2013 vann den priset som årets bästa kriminalroman i USA, The Barry Award och Cezam Prix Littéraire Inter CE, i Frankrike. När May skriver väljer han ofta att skriva i två olika tidsplan. Det här är del ett i Lewistrilogin, Svarthuset.

Svarthuset börjar med att kriminalkommissarie Fin Macleod skickas i nutid till Isle of Lewis för att utreda ett mord. Lewis är en vindpinad ö i yttre Hebriderna med havets skummande vrede runtomkring. En man har hittats brutalt mördad i Edinburgh, en annan har dödats på ett liknande sätt på Lewis, finns det några likheter mellan morden? Och frågan blir då om det är samma gärningsman.

Tidpunkten är ganska passande för Fin, han vill resa bort för hans kärleksförhållande har tagit slut, efter vad jag antar en förlust av ett av hans barn. För Fin blir det en resa tillbaka till hans uppväxttid på Lewis. Han kände mannen som har blivit mördad under skoltiden och det kan ha fördelar i utredningsarbetet, tror polischefen Black som skickar i väg honom från Edinburgh. Den detaljerade beskrivningen av obduktionen av ett av offren är inte trevlig läsning men den gör berättelsen trovärdig.

Efter arton års tid är han tillbaka och träffar flera av sina barndomsvänner, bland annat Donald som är en av de misstänkta. Hans dotter har blivit våldtagen av offret, sägs det. Han träffar snart på sin gamla bästis Artair som har flytt ön med hjälp av alkohol i stället för att flytta därifrån och utbilda sig, som Fin gjorde. De möts på en pub och Artair är numera gift med Fins gamla ungdomskärlek som han nu tvingas möta igen. Många gamla minnen som Fin har förträngt kommer upp till ytan igen och det är vad boken är mest – en berättelse om Fins uppväxt på Lewis. Det är tillbakablickar i Fins liv, inte i någon kronologisk ordning utan som skärvor som läggs ihop till där han är idag och till upplösningen av mordgåtan.

Fins uppväxt var inte lätt – hans föräldrar omkom i en bilolycka när han bara var åtta år. Bilderna av naturen och miljön från yttre Hebriderna skapar en dyster och rätt mörk stämning, kargt, kallt och blåsigt. Fin fick växa upp hos sin moster. När han återvänder till mosterns hus tänker han:

Mostern hade aldrig behandlat honom illa, men ändå kunde han inte förknippa stället med någonting annat än bedrövelse.

Samtalen mellan människorna är rättframma och inte skonsamt inbäddade på något sätt och Fin har lärt sig att snabbt ge svar på tal.

Som ung bli Fin vald att följa med att fånga guga, ungarna till sjöfågeln havssula, som i boken är någon slags delikatess på Lewisön. Fåglarna häckar på ön Sula Sgeir som ligger långt ute till havs, norr om Hebriderna. Fin är skräckslagen vid tanken på att hänga med ut till ön. Innan han åker dit super hans sig full och i fyllan trillar han ner i ett lerigt dike. Han blir upplockad av den gamle Gigs MacAulays, en invånare på ön, som torkar leran ur hans ansikte och ser i vilket tillstånd han är. Gigs förstår Fins skräck att resa ut till ön på ett sätt som gör att Fin till slut vågar följa med. Gigs MacAulays säger:

Vi är inte tolv individer där ute, Fin. Vi är tolv tillsammans. Vi är ett lag. Var och en av oss är beroende av de andra och stöttar de andra. Ja, det är jobbigt. Det är ett satans råslit, ska du veta, pojk. Och farligt är det. Jag ska inte säga något annat. Och herren kommer att pröva oss till gränsen för vår förmåga.

Tolv personer åker ut till havs varje år sedan urminnes tider, de fångar och tar med sig de stackars färdigsvedda fågelungarna tillbaka, som ska avnjutas som en delikatess. Finn känner ett enormt tvivel- varför görs den här resan över huvud taget? Det är en strapatsrik resa till klipporna långt ute till havs. Han förändras där och resan präglar hans framtida liv. Jag har själv inte erfarenheten av att ingå i ett lag som håller ihop och blir accepterad genom att fånga fågelungar som ska stekas och strax ätas upp, och för mig tycker jag det är ett underligt kulturellt fenomen i den här boken. Berättelsen från ön Sula är skräckfylld, om att kunna härda ut, att försöka förstå varför den här sysslan görs och att vara nära döden i två veckor på den hala, kala fågelön.

Jag undrar varför Fin inte har mer tankar om sitt nyligen omkomna barn eller hans separation. För mig tappar berättelsen trovärdighet på grund av det.

Berättelsen är väldigt spännande ända till sista raden.

Ylva Lyshag

Svarthuset
Peter May
Översättare: Charlotte Hjukström
Modernista, 2012
Deckare, 352 s.