Nattsvart filmisk hämndroman
Jag ser mig själv som en tämligen luttrad läsare som tål ganska mycket och som hellre läser böcker som kan beskrivas som feelbad än feelgood, även om jag gärna ser att det finns utrymme för en tolkning att det skulle kunna gå bra för huvudpersonen, efter att författaren lämnat den åt sitt öde. Ibland dyker det upp böcker där jag verkligen får bekänna färg – hur mörka slut klarar jag egentligen av? Tre exempel är Den oändliga familjen av Cilla Naumann, Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld och Lugnet av Tomas Bannerhed, blytunga berättelser alla tre. I Naumanns bok utplånas en hel familj, Jas i Rijnevalds bok slutar i en frysbox och för huvudpersonen i Bannerheds slutar det inte mycket bättre, om än inte i en frysbox. Även om jag tidigt anar att böckerna kommer att sluta i kompakt mörker, är det omöjligt för mig att sluta läsa. Med andra ord, en skicklig författare kan ta med mig på i princip vilken resa som helst om språket fungerar, trovärdigheten finns där och hon eller han är lojal med sina karaktärer.
Nu har jag återigen blivit rejält utmanad, denna gång av Lize Spit och hennes debutroman Det smälter. Spit, född 1988, växte upp i den flamländska delen av Belgien, men bor idag i Bryssel och skriver på nederländska. Det dröjer inte många sidor innan jag inser att Det smälter med all sannolikhet är en bok som kvalar in i kategorin ”olyckliga slut” och att resan dit kommer att bli mycket obehaglig, men jag känner också väldigt starkt att jag vill vara med på hela den här resan.
Det är en skickligt komponerad berättelse, med tre olika tidsplan. På ett plan får vi följa den 26-åriga huvudpersonen Eva de Wolf från klockan nio på morgonen till åtta på kvällen. Eva lämnar sitt hem i Bryssel för att ta sig till en minneshögtid för Jan, bror till barndomsvännen Pim, som dog vintern 2001 under dramatiska omständigheter. Med sig i bilen har hon ett isblock, varför ska sakta men säkert avslöjas under resans gång. Eva har ett tydligt mål med sin resa och så mycket kan jag avslöja att det inte är för att närvara vid minneshögtiden. På ett annat plan berättar Eva om sommaren 2002. Eva och vännerna Pim och Laurens har hängt ihop i flera år, de kallar sig de tre musketörerna. Den här sommaren, den sista innan högstadiet, ska vänskapen utsättas för stora prövningar och den händelse som en gång för alla ska avsluta vänskapen är också det som får mig att nästan sluta läsa. På ett tredje plan gör Eva nedslag i uppväxten, i den lilla byn Bovenmeer där hon bor med föräldrar och de två syskonen Jolan, något äldre än Eva och den yngre systern Tesje. Det fanns en gång ett fjärde syskon, Jolans tvillingsyster Tes, som dog vid födseln. Outtalat blir Tejse ett ersättningsbarn för den döda storasystern, ett tungt ansvar för ett känsligt barn. I familjen finns även andra bekymmer, mammans alkoholism och pappan som tycks oförmögen att se bortom sina egna behov. Tesje är den som tydligast kanaliserar föräldrarnas oförmåga att vara just föräldrar, genom att utveckla olika tvångssyndrom. Men också Eva är skadad av sin uppväxt, en starkt bidragande orsak till att hon inte kan säga nej till den händelse som får allt att nå vägs ände.
Det smälter är en roman om att växa upp i en dysfunktionell familj, i ett dysfunktionellt samhälle. För Bovenmeer är ett samhälle där alla ser “allt” men ingen vågar ingripa. Vad som sker bakom stängda dörrar stannar där och är var familjs ensak. Den enda som verkligen ser Eva är Laurens mamma som inledningsvis vågar stötta Eva, hon förstår att Eva har det svårt hemma. Men när allting ställs på sin spets, och hon tvingas välja mellan Eva och Laurens, ja då väljer hon att blunda och ta sonens parti.
Det smälter är också en roman om perverterad sexualitet, som en följd av att vuxna varken vill eller vågar se när barndomens lekar går för långt. Laurens och Pim tänjer hela tiden på gränserna, och Eva följer med. Skadad som hon är av uppväxten, och bunden av lojaliteten till Pim och Laurens, är hon oförmögen att skydda sig själv och klarar inte heller av att stå upp för andra flickor som dras in i “leken”. I “leken” ingår en gåta som succesivt avslöjas, en gåta som också kommer att spela en avgörande roll på slutet. Ett slut som jag ivrigt men motvilligt närmar mig. Det smälter beskrivs av förlaget som en feministisk hämndroman, och nog får hon sin hämnd, Eva, men priset hon får betala är högt. Allt för högt.
För några veckor sedan lyssnade jag till ett författarsamtal mellan Lize Spit och Lydia Sandgren på Göteborgs stadsbibliotek. Spit är uppvuxen i en liten by, liknande den i boken, och har erfarenhet av både alkoholism och psykisk sjukdom i familjen. Men på frågan om boken är självbiografisk svarar hon definitivt nej. Hon har visserligen hämtat inspiration från sin egen uppväxt i ett litet samhälle, men ser snarare sin berättelse som ett collage mellan fiktion och verklighet. I en annan intervju ser jag att hon snarast ser frågan om huruvida en bok är självbiografisk eller inte som en förolämpning mot författaren, och att den riskerar att begränsa författaren inför skrivandet av nästa bok. Spit säger också att hon tror att det även tidigare fanns ”dolda” självbiografiska författarskap, men att det inte ställdes så många frågor om detta förr, det fanns mer respekt för författaryrket, för spelet mellan fiktion och verklighet. Jag är benägen att hålla med Spit, vi borde kanske inte bry oss så mycket om huruvida saker och ting har hänt på riktigt eller inte, det viktiga är Berättelsen.
Lize Spit har en master i manusförfattande och det märks tydligt i Det smälter. Den är oerhört filmisk och fylld av scener som kommer att göra sig bra på film. För en film är på gång – och den vill jag definitivt se.
Lillemor Åkerman
Det smälter av Lize Spit
Översättning: Anna Rosenqvist
Förlag: it-lit, 2022
Roman, 478 sidor