Om att bli hörd
Tillie Olsens novellsamling Tell me a riddle har nyligen kommit ut på svenska med titeln Jag står här och stryker, något mer “catchy” än den engelska titeln som betyder Ge mig en gåta och som också är namnet på den avslutande novellen i den svenska utgåvan. Det var också den svenska titeln som gjorde mig nyfiken på boken. Jag kände inte till Olsen sedan tidigare, en förklaring till min okunskap kan vara att senast hon gavs ut på svenska var i slutet av 80-talet. Men nu inser jag att Olsens litterära röst är unik och att hon i synnerhet i USA är något av en ikon – så bättre sent än aldrig!
Tillie Olsen (1912 – 2007) föddes i USA som dotter till judiska invandrare från Ryssland och var en amerikansk feministisk författare som slogs mot alla typer av orättvisor, oavsett om de hade med ras, etnicitet, religion, klass eller kön att göra. Att läsa och skriva var alltid en stor del av hennes liv, hon debuterade dock först vid 45 års ålder. Fyra barn och hårt arbete som bland annat servitris och hembiträde hindrade henne under många år från att satsa på ett liv som författare. Senare i livet undervisade hon även på flera olika amerikanska universitet, till exempel det välrenommerade Stanford-universitetet. Trots denna klassresa och många hedervärda uppdrag var hon hela sitt liv sin aktivism trogen och klippte aldrig banden med den arbetarklass hon kom ifrån och kämpade för.
Förlaget har helt rätt när det skriver att Olsens noveller “talar lika mycket till kvinnor idag som när den skrevs” (1956 – 1961) och att de skildrar “hårt arbetande kvinnors lott i manssamhället och moderskapets ambivalens”. Men de berör också de arbetande männens villkor och det komplicerade med att vara förälder (inte bara mor) och älskande. I synnerhet Ge mig en gåta skildrar på ett fantastiskt vis ett äldre par, som när de sju barnen äntligen klarar sig själva, börjar se till sina egna behov och kommer fram till att de efter 47 års äktenskap vill helt olika saker. Han vill sälja huset, flytta till ett kollektiv, umgås med andra och bara ha det gott. Hon vill, efter att ha ”varit på språng 18 timmar om dygnet” och ”alltid tvingats röra sig efter andras rytm” dra sig tillbaka och njuta av ensamheten och aldrig någonsin mer behöva ta hänsyn till andras behov. Evas och Davids olika syn på framtiden sätter inte bara dem själva utan hela familjen i osäkert läge. När det sedan dessutom visar sig att Eva är svårt sjuk, förlorar alla i familjen mer eller mindre fotfästet.
I novellerna Hey Sailor, what ship och O ja möter vi delvis samma personer som i Ge mig en gåta. En av Evas och Davids söner heter Lennie och han är gift med Helen och de två novellerna kretsar kring deras familj. O ja utspelar sig på 1950-talet men skildrar ett tidlöst bekymmer. Vänskapen mellan dottern Carol och Helens svarta väninnas dotter Parialee är på väg att krackelera. Till det finns olika orsaker, den viktigaste är kanske deras hudfärg. Det amerikanska skolsystemet och tidens segregation tvingar i praktiken isär flickorna. De är också i en ålder då vänskap många gånger sätts på prov. På väg in i tonåren upptäcker barnet inte bara sig själv på ett nytt sätt utan blir också mer observant på olikheter. När det gäller just dessa två väninnor är det snarast Parialee som söker sig bort från Carol. Som det känsliga barn Carol är gör det henne både ledsen och upprörd att mista Parialee och inte heller finna en självklar plats bland barndomskamraternas nya grupperingar. Mamma Helen försöker trösta och stötta men inom henne väcks motstridiga känslor. Å ena sidan är hon stolt över Carols reflektioner och känslighet, men sörjer samtidigt det egna “skyddets bräcklighet” och oroar sig för vad som väntar dottern: “Bättre att sänkas ner än att leva oberörd…Men hur ska du stå ut?” Vilken förälder med ett känsligt barn kan inte känna igen sig i denna oro?
I Hey sailor, what ship möter vi den alkoholiserade sjömannen Whitey. Han har under många år varit en del av familjen Lennie och Helen, kommit på besök regelbundet och på olika sätt stöttat familjen praktiskt och ekonomiskt. Han har, inte minst för barnen, varit något av en frihetlig förebild och familjen å andra sidan något av ett substitut för den familj Whitey själv aldrig lyckats skapa sig; en trygg famn att återvända till. Nu har Whitey fallit långt ner i alkoholismens mörker. Familjen, även barnen, börjar sätta gränser och ge utlopp för ett aldrig tidigare visat förakt gentemot Whitey, vilket han är snabb nog att dränka i mer sprit. En inte så lite sorglig novell om förlust och längtan efter tillhörighet.
Jag står här och stryker är inte riktigt den novell jag trodde det skulle vara. Jag såg framför mig en kvinna som, medan hon står och stryker, tänker på allt kreativt hon skulle kunna göra om hon inte vara fjättrad vid strykbrädan, till exempel läsa och skriva – men ack vad jag bedrog mig! Det handlar i stället om något som jag tror alla föräldrar kan känna igen sig i. Någon har hört av sig till kvinnan och denna någon uttrycker att kvinnans 19-åriga dotter behöver hjälp, med vad framgår inte. Frågan utlöser en ström av tankar inom kvinnan där hennes egen otillräcklighet blir orsaken till att dottern hamnat i ett läge där någon tycker sig se ett hjälpbehov. På några få sidor lyckas Tillie Olsen fånga föräldraskapets kluvenhet. Man älskar sina barn och vill skapa goda förutsättningar för dem att skapa sig ett gott liv, samtidigt som yttre händelser och förutsättningar sätter gränser för vad som är möjligt. Efter att tänkt igenom allt det svåra i det förflutna och både skuldbelagt och rannsakat sig själv kommer kvinnan fram till att det kanske inte blev så tokigt trots allt.
Låt henne vara. Kanhända kommer inte allt som finns inom henne att slå ut i blom – men hos hur många gör det? Det finns ändå tillräckligt kvar för henne att leva av. Man måste bara hjälpa henne att inse – hjälpa henne så att hon självklart inser – att hon är för mer än den här klänningen på strykbrädan, hjälplös under strykjärnet.
I den engelska utgåvan av Tell me a riddle från 2013 finns flera läsvärda avsnitt om Tille Olsens liv och gärning. Där framkommer också hur viktig kontakten med läsarna var, här med dottern Laurie Olsens ord:
…dear reader, I know that this meeting–this act of you picking up this book– would mean the world to her. By reading her stories now, in this twenty-first century that is so vastly different from the 1912 Nebraska farm world into which she was born, you give new life to her words. You are participating in a human chain that was core to Tillie’s being–the relationship between writers and readers, those who write and those who read stories.
Bättre än så kan litteraturens kraft över tid knappast beskrivas.
Lillemor Åkerman
