Oskyldigt anklagad
Jag tycker om tanken på att jag lär mig något samtidigt som jag läser skönlitteratur, jag vill förena nytta med nöje. Hur ska jag annars kunna få kunskap om jag mest läser skönlitterära böcker? Jag vill ha ett innehåll som ger mig något vettigt, inte bara en dramatisk handling eller ett trivialt deckarslut. Karin Wahlbergs tionde deckare, En god man, väcker min lust för att lära mig saker som jag inte kände till innan. Hon målar omgivningen metodiskt så man invaggas i en trovärdig verklighet. Hon blundar inte för hur det ser ut:
När han passerade Stadsbiblioteket, som var nedsläckt, såg han ett avlångt bylte inrullat i ett täcke som låg i skydd under cementtrappan till entrén. En stackars hemlös sate som förmodligen försökte värma sig med vad han fått tag på för att härda ut i den råa kylan, som skulle komma krypande fram på morgontimmarna.
Författaren har skrivit barnböcker och historiska böcker om sjukvården i Sverige på 1950-talet. Hon är både lärare, gynekolog och författare. Hennes första bok i den här serien utkom 2001, Sista jouren. Hon har skrivit femton böcker och det här är hennes senaste. Bokens handling utspelas i Lunds centralort där Claes Claesson är kommissarie och hans fru är överläkare på Lunds sjukhus, Veronika Lundborg. Poliserna Kerstin Rollo, Erika Ljung och John Axberg är hans lojala kollegor.
Hennes sätt att skriva som om man är i karaktärernas huvud, lyssnandes på deras tankar, gillar jag. Jag har arbetat i sjukvården och att glänta på dörren in dit gör berättelsen intressant för mig. Jag minns hierarkierna, faktiskt en del skvaller precis som i boken. Böcker får mig att tänka tillbaka, hur var det? Jag funderar också över vem som “pratar” i de olika kapitlen och Wahlbergs sätt att utelämna vissa bitar som sedan kryper fram, gör att jag vill läsa vidare.
Klintman i boken har varit docent i barnsjukdomar. Han har arbetat med frågor om våld mot små barn och med företeelsen Shaken baby syndrom. Vad är då det? Misshandel och skakning kan ge upphov till blödning under hårda hjärnhinnan, ögonbottenblödning och hjärnpåverkan utan några yttre skador.
En svårighet när det gäller det här syndromet är att förstå vad som faktiskt har hänt. Det finns en diagnostisk likhet hos för tidigt födda barn som får likartade symptom. Läkarna får därför en lite skrämmande makt, de blir de avgörande i frågan om modern och fadern får behålla sitt barn eller om barnet ska bli placerat i en fosterfamilj. I boken ryms en berättarröst som just har förlorat sitt barn, utan att vara skyldiga till någon våldsam handling. Vid ett besök på vårdcentralen upptäcker läkaren ett blåmärke på deras barns arm av en händelse och frågar hur barnet har fått det. Föräldrarna känner sig oskyldigt anklagade men kan inte försvara sig.
Den detaljerade men för mig tilltalande miljöskildringen i och runt Lund är angenäm och hennes beskrivningar av vädrets skiftningar genom boken gör berättelsen verklig:
Himlen hade svartnat. En kraftig vind drog genom trädkronorna i Lundagård som svajade och rasslade över henne. När hon svängt in på Stora Gråbrödersgatan och precis passerat Juridicum flammade ett skarpt ljussken upp. Kort där efter kom en våldsam åskknall med efterföljande muller.
De små skiftningarna i intervjusituationerna tycker jag om. Kollegor blir förhörda, exfrun, nuvarande kärlekspartner, mamman. Små iakttagelser hon ser på nära håll som gör berättelsen tät.
Det var ingen skottlossning, sa hon som väckte honom. Han slapp stressen som hettade till i kroppen som gjorde munnen snustorr. Rädslan och adrenalinpåslaget som de sällan pratade om. Som hörde ihop med att vara en levande människa. Inte minst hörde det ihop med att vara polis och inte vilja dö.
Jag börjar ana hur det är att gå till jobbet och leta efter en mördare.
En god man är en klassisk pusseldeckare med en långsam vandring mot lösningen.
När kommer filmen?
Ylva Lyshag
