På spaning efter Proust

På spaning efter Proust

Under ett års tid har Jenny Persson rört sig i Marcel Prousts värld, i sekelskiftets Frankrike. Det är njutbar läsning, även om det ibland blir lite för mycket av långrandiga societetsbjudningar. Jenny jämför att läsa Proust med att promenera i en skog, ibland är det snårigt och det är svårt att ta sig fram, men sedan finns den där – den solbelysta gläntan där alla sinnen får sin belöning.

Med stigande ålder har mitt intresse för att läsa klassiker ökat. I samband med 150-årsjubileet av Marcel Prousts födelse förra året tänkte jag att det vore passande att ta mig an hans romansvit På spaning efter den tid som flytt. En svit som ofta benämns som det bästa romankonsten har att uppbåda. Under ett drygt års tid har jag haft nöjet, men också uthålligheten, att ta del av Prousts drygt 3000 sidor långa livsberättelse, uppdelad på sju band. 

På spaning handlar om berättaren Marcel (två gånger under hela romansviten nämns hans namn) som växer upp i Paris runt sekelskiftet. Marcel är en vad man idag troligtvis skulle kalla ett högsensitivt barn som inte kan somna utan en godnattkyss från sin mor. Han tillbringar sina barndoms somrar i Combray där Marcel som pojke blir blixtförälskad i familjevännen Swanns dotter Gilberte, en olycklig och obesvarad förälskelse som upphör först då han som ung man beger sig till badorten Balbec där han möter Albertine. Deras relation präglas av smärta och svartsjuka och slutar tragiskt. I Balbec lär han också känna den unge adelsmannen Robert De Saint-Loup som kommer att bli hans bästa vän och som ger Marcel tillgång till societeten som han beundrat på avstånd. I denna överklass finns färgstarka personligheter som Proust beskriver på ett psykologiskt mångfacetterat sätt, ömsom elakt, ömsom empatiskt, och ofta överraskande roligt. Gång efter gång under läsningen slås jag av vilken fantastisk människokännare Proust är. Jag hade kunnat skriva spaltmeter om det fascinerande persongalleri som vi möter i böckerna, men låt mig nöja mig med att kröna den flamboyante baron de Charlus som den färgstarkaste personlighet jag mött i litteraturens värld.  

Det finns flera återkommande teman i sviten. Proust var homosexuell och även om han låter berättaren i På spaning dras till kvinnor är flera av de romanfigurer som omger honom inbegripna i samkönade relationer. Detta beskrivs på ett icke-dömande sätt, vilket var riskfyllt med tanke på att homosexualitet var förbjudet under Prousts livstid. Att Proust var av judisk börd speglas också i romanerna. Ett av de ständigt återkommande diskussionsämnena under bjudningarna är Dreyfusaffären och i dessa samtal avslöjas den franska societetens relation till judar och hur fördomsfullt de betraktas. Proust har även många intressanta utläggningar om musik och konst i sin svit, men till syvende och sist är det tidens gång, alltings obeständighet och människans relation till minnet som är de stora underströmmarna genom svitens alla delar.  

Hur var det då att läsa Proust? För mig var det överraskande njutbart, jag hade förväntat mig att det skulle vara mer ogenomträngligt än det var. Jag ska erkänna att den dubbeldos av franskt societetsliv som man får i den tredje delen, Kring Guermantes, som endast består av två långa bjudningar och som ironiskt nog är den mest omfångsrika volymen i serien, till slut tråkade ut mig. Men i backspegeln förstår jag att det är under dessa bjudningar som de – ofta passivt aggressiva – relationerna mellan de olika societetsskikten utkristalliseras och det är också här som de illusioner som berättaren har om denna upphöjda societet och som han så länge har åtrått att få bjudas in till, börjar raseras. Markisinnorna, furstinnorna, grevarna och baronerna framstår som de avundsjuka, småaktiga människor av kött och blod som de är, inte som de ouppnåeliga gudar de tidigare framstått som i berättarens längtansfulla blickar när han som utomstående tittade in.  

I en understreckare i Svenska Dagbladet beskriver Jan Berglin Prousts verk som en vidsträckt skog. Det är en bra liknelse tycker jag, att läsa Proust är som en skogspromenad. Ofta är det vackert och njutbart, ibland är det snårigt och man fastnar i de långa vindlande meningarna som består av bisats efter bisats så att man måste läsa både två och tre gånger för att förstå. Men plötsligt belönas man genom att befinna sig i en solbelyst glänta. Dessa gläntor är de förtätade ögonblick när berättaren drabbas av slående epifanier, upplysta ögonblick som beskrivs på ett samtidigt exakt men ändå oväntat sätt och som tar hjälp av alla sinnen. Som när berättaren här befinner sig i ett hotellrum i badorten Balbec, och familjens trofasta hushållerska Francoise väcker honom. Vilken annan författare än Proust kan likna en vacker sommardag vid en balsamerad mumie? 

När klockan blev tolv kom äntligen Francoise. Och i detta Balbec dit jag längtat därför att det i min föreställning hade tett sig som ständigt stormpiskat och dimhöljt, hade vädret under flera månade varit så oföränderligt strålande att jag dag efter dag när Francoise öppnade fönstret kunnat söka och ofelbart finna samma solbelysta fält på en vinkel av husväggen, alltid av exakt samma färg och snarare enformig som en livlös och konstgjord emalj än upplivande som ett tecken på sommarens prakt. Och medan Francoise tog bort nålar och tygstycken från fönstret och drog ifrån gardinerna tycktes mig den sommardag hon avtäckte lika död och lika tidlös som en praktfull, tusenårig mumie, vilken vår gamla tjänarinna försiktigt befriade från dess lindor för att visa fram den där den låg balsamerad i sin gyllene klädnad. 

Det går inte att skriva om Proust i svensk kontext utan att nämna översättaren Gunnel Vallquist. Hon inledde sin översättning 1950, i ett benedikterkloster i Frankrike. Sista delen i sviten publicerades på svenska 1982, således levde Vallquist i över trettio år med Prousts storverkDet finns de som anser att hon ibland överträffade Prousts ursprungliga formuleringar i sina översättningar. En intressant detalj är att hon endast använde sig av ord som var gångbara före 1920. Hennes översättning är sannerligen ett storverk i sig. 

Tidigare i år upptäckte jag till min glädje att författaren och kritikern Carl-Johan Malmberg var aktuell med essäboken Lyckans gåta om just Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Således blev det Malmbergs bok jag plockade upp efter att ha läst ut den sista delen. Den oerhört beläste Malmberg håller upp Prousts romansvit såsom en diamant mot ljuset och visar på alla dess fasetter. Hans essäer gav mig många nycklar och både breddade och fördjupade min läsupplevelse, jag är djupt tacksam över Malmbergs insiktsfulla guidning. 

Sista delen i sviten, Den fångna tiden, består bland annat av en trollbindande och oförglömlig episod där berättaren, efter att ha tillbringat många år på sjukhem, går på en bjudning där han träffar sina gamla bekanta. Berättaren uppfattar det som en maskerad där han knappast känner igen gästerna, alla verkar ha skrudat sig till gamlingar. Det är också i sista delen som berättaren kommer till insikt om att meningen med hans liv är att göra det till konst. Det liv han levt och de minnen det består av ska omvandlas till litteratur. Således är det som om allt börjar om, det vi har läst är just den berättelse som vår huvudperson bestämt sig för att skriva. Kanske kan detta ses som en uppmaning att här börja om och läsa sviten en andra gång.  

Det kanske jag gör en dag.   

Jenny Persson


På spaning efter den tid som flytt, del 1-7
 
Marcel Proust 
Översättning: Gunnel Vallquist
Albert Bonniers förlag, 1964-1982 
Roman, drygt 3000 s.

Språk