Sevastopol; aug, maj dec av Emilio Fraia

Sevastopol; aug, maj dec av Emilio Fraia

Lillemor rekommenderar en bok om vikten av berättelser

Det var längesedan en bok gjorde mig så fundersam som Sevastopol av den brasilianske författaren Emilio Fraia. Efter ett par tre genomläsningar klarnar det något men en härlig förvirring lever samtidigt kvar. I min jakt på förståelse googlar jag frenetiskt på författarens namn. Jag hittar en intervju i The New Yorker från 2019. Lite närmare gåtans svar kommer jag, men inte ens författaren tycks riktigt veta vad det är för en bok, eller snarare novellsamling, han har skrivit. Boken består av tre separata berättelser som heter Augusti, Maj och September, ”but it also flirts with the cohesiveness of a novel” säger Fraia i intervjun. Det är inte helt lätt att se på vilket sätt de tre hör samman, men efter en tredje genomläsning hittar jag en del konkreta exempel i handlingen som går igen, även om det är olika personer i berättelserna och de utspelar sig på helt olika platser.

I December möter vi in relativt ung kvinna, Lena, som i en klättringsolycka förlorat båda benen, en händelse som förändrat hennes liv på ett omvälvande sätt. Av en tillfällighet kommer hon en dag att se en video i ett konstgalleri, ”Vägen till Aba Dablam” (ska visst vara världens vackraste berg) som tycks skildra Lenas historia och olycka på ett både korrekt och helt förvrängt sätt. Upphovspersonen påstås heta Nora Pikman, men Lena undrar om det egentligen är helt annan person som gjort videon, filmaren Gino som var med vid olyckan.

I Maj möter vi Nilo som driver ett bedagat och i princip fallfärdigt hotell på den brasilianska landsbygden. Till hotellet kommer Adán och Veronica och trots att hotellet egentligen är stängt erbjuds de ett rum. Efter några turbulenta dygn ger sig Veronica av till São Paulo, Adán stannar kvar men efter ytterligare några dagar försvinner även han, spårlöst. Genom det Adán berättar för Nilo får läsaren glimtar från hans tidigare liv.

I Augusti förekommer två personer, Nadia och Klaus. Den unga Nadia drömmer om att bli författare och skriver på en berättelse i olika versioner, samtidigt som hon försöker hjälpa den äldre teatermannen Klaus att skriva färdigt en pjäs om en rysk konstnär som levde under Krim-kriget.

Det som förenar de tre novellerna är vikten av berättelser. Vilka berättelser väljer vi att berätta? Kan vi människor bli friare genom att berätta om vilka vi är och varifrån vi kommer? Och är det kanske så att vi alla under ett liv egentligen lever flera olika liv; att det finns brytpunkter med ett före och ett efter vissa händelser? Kanske beskrivs detta bäst i den sista novellen: ”Nilo tänker att alla människors historier är en och samma historia. Så när vårt förflutna töms, när vi befrias från det förflutna, kan vi leva andra liv, hitta vår historia i andra liv, som om det fanns en sammanhängande helhet av kroppar och medvetande, och på så sätt är Adáns historia också hans historia, den är också hans liv.”

I intervjun nämner Emilio Fraia en lång rad förebilder och inspirationskällor – bl.a. Tjechov, Tolstoy, Flannery O’Connor, Hemingway, John Cheever, George Saunders och sist men inte minst, Rachel Cusk. Hennes berättarkonst känner jag definitivt igen i Emilio Fraias noveller.

Utgiven på Tranan förlag, i översättning av Örjan Sjögren.

Rekommenderad av Lillemor Åkerman

Sevastopol: aug, maj, dec av Emilio Fraia

 

Språk