Underfundig fransk romankonst
När jag inte har något speciellt på läslistan1 väljer jag gärna vilken bok som helst från Sekwa förlag. Och jag blir väldigt sällan besviken. Den här gången stiftar jag bekantskap med David Foenkinos som jag inte läst tidigare trots att två av hans böcker blivit populära filmer – kanske främst Nathalie med Audrey Tautou i huvudrollen men även Mysteriet Henri Pick.
En ovanligt vanlig familj, heter La Famille Martin på originalspråk. Det är en berättelse full av lite torr humor där jag hör författaren tänka kring sig själv och sitt skrivande på ett sätt som jag älskar redan från första början:
Ah, jag förstår, svarade jag och undrade samtidigt om inte de här inledande replikerna var fullständigt patetiska. Jag som känt en sån entusiasm vid tanken på mitt projekt, hade redan börjat skriva om vikten av att inte låta djupfrysta varor tina. Jag rös när jag insåg förfallet, som nu inträffat bara några år efter det att jag fått ta emot Renaudotpriset. 2
Berättaren – tillika författaren – i boken har fått skrivkramp och gått ut på gatan för att skriva en bok om nästa person han möter. Det råkar bli en äldre och aningen dement kvinna vid namn Madeleine Tricot som arbetat med Karl Lagerfeld. Inte världens sämsta kandidat att skriva fram en spännande bok kring. Hennes ena dotter Valérie Martin vill dock också vara med och framför en önskan om att boken ska handla om hela familjen. Berättaren går med på detta eftersom han lovat sig själv att följa med i den historia han stöter på och att inte styra över skeendet själv.
Jag skrattar högt för mig själv på var och varannan sida. Författaren i romanen googlar namnen på medlemmarna i familjen Martin för att säkerställa att påföljden av hans skrivande inte blir att någon drabbas av en dum konsekvens, och hittar på nya underfundiga historier om de Martin-personer han hittar. Han3 är också spot on när det kommer till att beskriva situationer. Som när tonåringarna i familjen är helt avigt inställda eller artigt lyckas klämma ur sig en mening vid middagsbordet och han konstaterar att man då får vara väldigt nöjd. Ibland blir det allvarsammare och man får tänka ett varv till i läsningen. Som när han skriver
Jag hade konstiga drömmar den natten. Hela familjen Martin ansatte mig med fruktansvärda förebråelser. De hotade till och med att döda mig. Det hade aldrig tidigare hänt att jag utsattes för fördömanden av mina karaktärer.
Detta intensiva leverne tillsammans med familjen Martin, som till sist blir till en religion, blandas med tankar på till exempel hur boken om kvinnan som han hoppades skulle vara den första han sprang på skulle bli: ett samtal med sitt eget jag som om jag som läsare inte skulle vara där. Det är ett lite annorlunda drag och det är charmigt4. Eller som när Valérie frågar om han är gift och texten byter metanivå och han svarar ”Men nu förväntades det att jag skulle berätta om mitt kärleksliv för Valérie och indirekt också för läsaren.”
Situationen med Valérie gör honom panikslagen. Han är inte där för att ställa till det i hennes äktenskap. Ändå är det naturligtvis precis det som händer. Och han är inte där för att berätta om sitt liv. Ändå är det precis det som så småningom händer. Här hettar historien till. Det blir förvecklingar där jag som läsare har känslan av att det händer i nutid och att jag får informationen samtidigt som författaren. I slutet växer den först parodiska boken till att bli även en tragisk och svindlande, nästan sekellång kärlekshistoria. Och det känns så ljuvligt franskt som det bara kan bli:
Kan man förnimma närvaron av en annan person innan man ens har sett den? Som om kroppen var utrustad med känslomässiga föraningar. (…) Madeleine bad om ursäkt för sitt beteende: ”Det är så varmt här inne. Jag behövde andas lite”. Men om det fanns en plats i världen där hon inte kunde andas så var det framför denna man. Det var precis som om hon hade sprungit i hela sitt liv och nu äntligen kunde stanna upp.
Jag vet inte om det också är typiskt franskt att använda mat eller för den delen juice till att beskriva stämningen för dagen. Jag har aldrig läst om en dag som kändes som papayajuice men förstår precis vad som menas.
Om jag ska jämföra boken med något jag tidigare läst måste jag nog dra till med att det känns som en blandning av den kloka Tove Jansson och den frivola humoristiska Bridget Jones5. Ett skämtsamt men ändå allvarligt reflekterande. Jag skrattar med hjärtat.
Återigen har Sekwa gjort ett riktigt bra val av bok att översätta.
[1] Det händer i ärlighetens namn inte så ofta
[2] David Foenkinos fick verkligen ta emot det ärofyllda priset för sin bok Charlotte år 2016. Och han är en av Frankrikes just nu bäst säljande författare.
[3] Jag är fortfarande lite osäker på om författaren i boken ändå inte är identisk med den verkliga författaren.
[4] Lika charmigt som att sätta in fotnötter här och där i sin bok. Du som stört dig på eller bara undrat varför det ligger fotnötter i texten kan nu sluta undra. Jag gör bara som Foenkinos. Och slår ut med armarna i en likgiltig gest.
[5] Jag vet att hon är en fiktiv karaktär.
Mia Rosengren
