It’s the living that chase the dead. The long bones and skulls are tumbled from their shrouds, and words like stones thrust into their rattling mouths: we edit their writings, we rewrite their lives.  

Att läsa väl gestaltade historiska romaner måste vara det närmaste vi kan komma att resa genom tid och rum. Det är så fascinerande att läsa om betingelser, samhällen och idévärldar som ter sig så främmande för nutidsmänniskan, samtidigt som man så väl känner igen de behov och känslor som förenar mänskligheten över tid. Och hur hemsk man än tycker att världen omkring en är, så kan man ändå känna någon sorts tröst över att det i alla fall inte var bättre förr.  

Den brittiska författaren Hilary Mantel ägnade femton år åt att skriva sitt epos om Thomas Cromwell, en av de viktigaste personerna kring den engelske kungen Henry VIII under 1500-talet. Lord Cromwell var en av kungens närmaste bundsförvanter tills han föll i onåd och dömdes till döden genom halshuggning.  

Trilogin består av Wolf Hall, Bring Up the Bodies samt The Mirror and the Light. De två första delarna belönades med Bookerpriset. Jag har läst romanerna på engelska, men de finns i översättning av Jesper Högström. 

Wolf Hall tar sin början när Cromwell jobbar för kardinal Wolsey, Englands kanske mäktigaste man näst kungen. Wolsey berövas dock all sin makt och egendom då han motsätter sig kungens önskan att annullera dennes äktenskap med Katarina av Aragonien. Kung Henry har inte lyckats få en arvinge under detta äktenskap och vill att Wolsey ska övertyga påven om att han ska få gifta sig med adelskvinnan Anne Boleyn. Då han varken får Wolseys eller påvens välsignelse påbörjar kungen brytningen med den katolska kyrkan. En motrörelse till katolicismen i form av reformationen hade redan börjat sprida sig i Europa. Inspirerad av dessa protestantiska strömningar utser Henry VIII sig som överhuvud för den så kallade anglikanska kyrkan, en kyrka som genomsyras av protestantiska idéer, men som behållit många katolska ritualer. Den anglikanska kyrkan är sedan år 1534 statskyrka i Storbritannien. 

Vägen till denna brytning var naturligtvis full av fallgropar, diplomatisk balansgång och skakiga relationer till både Spanien (Katarina av Aragoniens hemland) och Italien. Till sin hjälp anlitade Henry en man som stod kardinal Wolsey nära, ovan nämnda Thomas Cromwell. En man av låg börd, son till en smed, men som lyckats klättra uppför samhällsstegen och var känd som en man som kunde få saker gjorda.  

‘Thomas Cromwell?’ people say. ‘That is an ingenious man. Do you know he has the whole New Testament by heart?’ He is the very man if an argument about God breaks out; he is the very man for telling your tenants twelve good reasons why their rents are fair. He is the man to cut through some legal entanglements that’s ensnared you for three generations, or talk your sniffling little daughter into the marriage she swears she will never make. 

Bland historiker var Cromwells rykte länge skamfilat, han sågs som slug och brutal och han var känd för att tortera sina fiender och plundra kloster. På senare tid har forskare däremot omprövat Cromwell och i och med Hilary Mantels välresearchade romaner har han fått sin något av en upprättelse som en pragmatisk men ändå progressiv statsman.  

Mantels sätt att skriva historisk fiktion ses som banbrytande och jag kan bara hålla med. Hon skriver i presens vilket får det förflutna att kännas som ett levande nu. Att Mantel berättar om händelserna i kronologisk ordning gör att vi läsare alltid befinner oss tätt intill romanfigurerna i vad de upplever. Mantel skiftar ofta berättarperspektiv, i ett och samma stycke kan vi få ta del av Cromwells dialog med sin omvärld till att helt sömlöst falla in i hans inre tankar, vilket bidrar till att vi som läsare verkligen befinner oss inuti Cromwells huvud. 

Mantel lyckas på ett förtrollande sätt blåsa liv i en mytomspunnen epok vars historiska förlopp är välkänt. Alla hon skriver om är reella historiska personer och med otrolig psykologisk skärpa lyckas hon levandegöra dessa. Vad vi får till livs är en maktkamp som utkämpas av människor av kött och blod vars psykologiska mekanismer vi alltför väl känner igen från vår egen tid. När jag läser befinner jag mig mitt i det engelska hovets maktspel och intriger och trots att jag vet hur det slutar för exempelvis Anne Boleyn så läser jag ändå med en känsla av skräck och spänning om vägen dit.  

Att den sista – och i mitt tycke bästa – boken i trilogin inte fick Bookerpriset förvånade många. Den avslutande delen i trilogin, The Mirror and the Light, skildrar Henry VIII:s tilltagande missnöje med Cromwell. Cromwell gör flera missbedömningar och fienden som bidat sin tid lyckas vända kungen emot honom. Dömd till döden sitter Cromwell inspärrad i Towern och umgås med sina egna tankar och spöken ur det förflutna. Under läsningen har man fått lära känna honom på djupet och det är verkligen berörande och smärtsamt att följa Cromwell till det bittra slutet.  

Mantels trilogi är de bästa historiska romaner jag har läst. Att få uppleva Tudortiden på nära håll har varit fantastiskt och skrämmande. Det rådde en godtycklighet som gjorde att ett förfluget ord eller lojalitet med fel person fick konsekvenser på liv och död. En osäker och våldsam värld som jag aldrig kommer att glömma efter den sammantaget nästan 2000 långa sidor romansviten. 

We are all dying, just at different speeds […] 
This is what life does for you in the end: it arranges a fight you can’t win. 

Jenny Persson 

Wolf Hall, Bring Up the Bodies, The Mirror and Light 
Hilary Mantel 
Roman 

Wolf Hall, Harper Collins UK, 2009, 640 s 
Bring Up the Bodies, Harper Collins UK, 2012, 432 s 
The Mirror and the Light, Harper Collins UK, 2020, 784 s